Alltså, barnen nuförtiden …

Förbi vårt hus går två flickor. Jag ser på deras gestalter och storlek att de är 7-8 år. Men deras kroppsspråk och ansiktsuttryck säger något annat.

De går stigen fram med en imiterad catwalk, framåtpressat bäcken och liksom skruvande rörelser med kroppen. Som fotomodeller i 19-årsåldern. De har ett ansträngt blasé uttryck i sina barnaansikten och båda håller plastflaskor, såna man har på gym, i sina händer. De är klädda i rosa träningskläder.

Kanske ska de upp i skogen och jogga, som vuxna gör. Fast barn springer väl på annat sätt, när de leker? Eller? De här två ser ut som de förlorat barndomsinstinkterna och blivit kvinnor, rätt uttråkade kvinnor ser det ut som, i ett svep.

Det går för fort med barnen nuförtiden.

Akvarell. Granatäpplen från Istanbul (Konstantinopel)

Jag funderar över vad de kan heta, dessa två. Melanie och Beyoncé? Moderna namn som antyder vuxenhet.

Jag funderar vidare. När man ska välja namn till sina barn så tänker man ofta på att det ska vara ovanligt (vilket det sedan ofta visar sig inte vara). Kan man inte istället, tänker jag, fundera över hur många stavelser det ska ha? Namnet.

Liv, Rut, Set (ett av mina absoluta favoritnamn, det sista). Enstaviga men rika!

Laban, Eli, Malou. Tvåstaviga men olika på grund av betoningen.

Rebecka, Jonatan, Lovisa. Det börjar bli tungt …

Magdalena, Alexander … Petter-Niklas, ja why not? Jag menar, idag vet väl ingen vad Petter-Niklas stått för.

Femstavigt, här börjar det bli svårt. Men äntligen, äntligen kommer jag till det femstaviga namnet. Visserligen på en stad. Visserligen ett namn som inte längre används. Men ändå – KONSTANTINOPEL!! Härliga, härliga, där vi var för ett år sedan. Och sådana granatäpplen jag såg där …

Andra bloggar om: Istanbul, Konstantinopel, barn, barndom

Relaterade bilder: