Paris, Frankrike

För andra gången på kort tid är jag i Paris.

Det är fantastiskt med resor: före, under och efter. Och i efter finns bilderna som stöd för minnet och som del i historieskrivningen kring resan.

Till och med de dåliga resorna har ett värde. Även om det under tiden var jobbigt, kan vi efteråt, ofta med hjälp just av bilder, rekonstruera och också ibland konstruera en förlåtande bild. Vi skapar oss en bild av upplevelsen så att den trots allt blir ihågkommen med ett värde.

Men var det så med denna resa, undrar ni? Nej, nej, och åter nej. Mats fyllde 60, ”lätt åldrad” kallar han sig nu. Detta skulle firas på ett lämpligt sätt och en del av paketet blev tre dygn i Paris med Adam och Sara, Julia och Joel. På bilderna i Fotat kan ni följa oss. Det var en lyckad resa, på bild och på riktigt.

Visst var vi på muséer: Musée d’Orsay gick vi alla till och sedan gick Mats och jag också till Centre Pompidou och Picassomuséet.

Centre Pompidou är en rätt fulsnygg historia såsom byggnad betraktad. Utanför finns en sluttande yta in mot muséet, som Plattan utanför Kulturhuset i Stockholm. Där satt massor med människor, där satt haschare och låg uteliggare, där spelade gitarrister.

Vi tog rulltrappan upp och såg den enastående utsikten över Paris. Luften ser klar ut över staden men jag tvivlar på att den är det, med tanke på hur den känns att andas in därnere. Men däruppe är det åtminstone skenbart rent.

Inne i muséet finns nutida konst och konst från förra seklet. Det är en fantastisk mängd storverk och många av dem är just mycket stora. Fina lokaler, stora plan, med vackert ljus och bra belysning. Och så den hänförande utsikten. Utanför finns, förutom det jag kallar Plattan, en bassäng med roliga skulpturer och vägg i vägg ligger den gamla kyrkan St Merri. Konstrasten är spännande.

Picassomuséet visar den största samlingen av Picassos konst i världen och även här i en underbar lokal, ett 1600-talsresidens. Mer och mer ser jag Picassos storhet i hans skulpturer som det finns många av i muséet. Men det finns också en del tavlor som berör mig djupt – några av dem har jag lagt i Fotat. Vi ser bland annat den kända bilden på de två cirkusbröderna som har hängt i vårt vardagsrum sedan 1981. Tavlan är mindre än vår affisch och färgerna inte de samma. Dessutom är den målad i gouache och inte olja som jag har trott. Vi blir förvånade, lätt snopna. Är det vår bild som är originalet och detta en sämre kopia?

Maraiskvarteren är underbara att gå i och Place des Vosges blir en favorit, speciellt när vi har hört gruppen Borsalino spela där med sin fantastiske dragspelare, accordeonisten. Husen står i nio gånger fyra runt torget, 36 hus som inramar denna plats sedan 1600-talet.

Överallt historiens vingslag. Place de la Bastille ligger alldeles intill och jag undrar över den vrede som fanns hos fransmännen som fick dem att resa sig. Jag tänker också på vad det har betytt för deras senare historia.

När man går i Tuilerierna och närmar sig Louvren kan man tänka på hur folket kände när detta byggdes och ansades, stort och pampigt och så väldigt centralperpektiviskt och regelbundet. Det är vackert och magnifikt. Överdådigt.

Vi tar oss till kanalen Saint Martin norrut, norr om Marais och Place de la Bastille. Kanalen är charmerande och pittoresk. Lite Möllanstuk över kvarteren runt om. Här är det fattigare och de hemlösa tältar vid kanalen i en demonstration för, emot, sin situation. Det är ovärdigt att inte ha tak över huvudet i en stad som dignar av överflöd på många sätt. Men Paris är inte ensamt om detta problem.

Ett stenkast från vårt hotell ligger Cimitière de Montparnasse. Här ser vi Baudelaires grav, Beauvoirs och Sartres, här finns både Dreyfus och Soutine. Detta är en begravningsplats där människor med olika konfessioner, eller konfessionslösa, finns begravda. Vi ser en man städa upp kring en grav som han själv har gjort dekorationerna på. Det är hans sons grav ”död sedan 30 år”. Han putsar utsmyckningarna och torkar bort fågelbajs.

Det är en strålande dag bland de dödas minnesmärken, mitt i Paris, men ändå tyst. För här och där i detta metropol finns det små gatt med tystnad och frid – i varje fall i denna priviligierade del av staden där det ibland kan gå hett till i flera bemärkelser. Men det är turistens privilegium, att välja vilka vyer som ska beskådas.

Något som jag också har njutit av på denna resa är att se så många människor göra just det – njuta. Till exempel njuta av konst, unga och gamla. Och barn! Barn som liksom Emma O som jag besökte nyligen i samma stad, har förmåga att trots ringa ålder begrunda och glädjas och stanna leende framför skulpturer och tavlor.

Och alla dessa förälskade par som njuter. Det är som Mats säger, Paris är så Parisiskt! Så som myten om staden. De kysser, smeker och ser förälskade ut, i större antal än i någon annan stad jag har varit. Det är sant. Tror ni inte mig så åk dit som vi gjorde. Gärna när det är vår.

Detta blev en lång post i JAHAJA. Längre än de brukar vara i bloggar. Eller förresten, vad är det som gäller i bloggar? Det är vi själva som bestämmer, vi som skriver. Och våra läsare. För blir man inte läst, hur kul är det då att skriva? Därför var det för mig en kick att få en kommentar av Peter Englund som jag fick till min förra post. Visserligen hade jag skickat postens länk till honom för att han lätt skulle hitta den, en sorts GPS i den virtuella världen. Men ändå!

Relaterade bilder: