-
Oh Dylan, O’Connor
Posted on november 8, 2008 by Eva Nygren in Konst och kultur, ResorVår vän som körde oss till Kastruptåget när vi skulle åka till USA, spelade nya Tell Tale Signs, Dylans senaste CD-paket (Sydsvenskan, Rolling Stone).
Skivan är fantastisk, både vad gäller Dylans röst och det faktum att man får höra icke tidigare utgivna versioner av låtar, versioner som är minst lika bra som dem jag har hört tidigare. Till exempel förekommer TRE versioner av fanstastiska Missisippi, den första med bara Daniel Lanois gitarr som ackompanjemang till Bobs röst. Tänk er. Eller lyssna här (videon i sig är rätt konstig så stäng ögonen!).
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=rWOxUc01HPM&hl=sv&fs=1]Men just nu är det nog Series of Dreams som är favoriten i mitt lyssnande på denna dubbel-CD. Videon nedan är INTE med den version som finns på TTS, men videon är fin. Så öppna ögonen, Dylanfans!
http://video.google.com/googleplayer.swf?docid=-5169071801903996044&hl=sv&fs=trueFör kanske så där en tio år sedan, läste jag en roman jag gillade mycket som heter Cowboys and Indians av Joseph O’Connor. Sedan dess har jag återkommit till hans romanskrivande, som utvecklats på ett intressant sätt. Nu senast med Redemption Falls som du kan läsa om här.
Fler som skriver om honom är bloggaren Olof Berg (som citarer Dylan passande nog på sin blogg: To live outside the law you must be honest) men även Sydsvenskan vars recensent Lars-Håkan Svensson högt prisar översättningen till svenska.
Suggestiv är ett av mina favoritord. Min dotter frågade i ung ålder vad det egentligen betyder och jag hade rätt svårt att förklara på ett bra sätt. Men låt mig säga nu: Redemption Falls är suggestiv i så måtto att jag riktigt känner in situationen under den period som beskrivs. Och det är inte illa pinkat. Av O’Connor alltså. Kanske även av mig?
Andra bloggar om: Redemption Falls, Joseph O’Connor, Bob Dylan, Tell Tale SignsRelaterade bilder:
Jag fick den nya skivan i Bootleg-serien i posten i går och har inte lyssnat igenom den ordentligt än. Men det är fascinerande att det blir så många bra inspelningar som läggs på hyllan.
Dylan är ju också känd för att (på ett obegripligt vis) plocka bort många bra låtar när skivor slutredigeras. Som denna som inte dök upp förrän den första Bootlegskivan kom ut, långt efter att låten spelats in:
http://www.youtube.com/watch?v=E8-eo_Czyhw
Jag förstår att resan var bra. 🙂
Jag blir lite avundsjuk, på många sätt och vis.
Ja, den är så jädrans bra. Ska bli kul att höra vad du får för favoriter. För övrigt så tänkte jag på dig när vi hörde skivan i USA, on the road (suck!): Han har nog rätt, mannen Jah Hollis. Dylan BORDE få Nobelpriset. En sådan begåvning.
Resan var fantastisk. Vi besökte också min systers vänner. Förmodligen har jag skrivit om detta i bloggen, att min äldsta syster som dog 1999, bodde i San Francisco. Ett inne-begrepp i engelskan är closure. Jag ogillar modeord (hatar till exempel ordet tänk) men visst, så var det i någon mening. Detta var ett annat syfte med resan. Det känns alltså bra på flera nivåer.