Man ångrar aldrig ett bad

Vi var och badade. Någon hade svårt att våga sig i, greps av badkrukedjävulen. Gå i, sa en Johan. Man ångrar aldrig ett bad, tillade han.

Mycket bra sagt. Det är sällan man ångrar det man gjort, i varje fall det som skänker njutning. Däremot ångrar man ofta det man inte gjort. För att göra det vi njuter av är väl en del av grejen. Att ta vara på vår stund på jorden.

Men vi gör det på olika sätt. För några veckor sedan fanns det i Sydsvenskan en intresseväckande artikel om en man som anser sig vara introvert. Han menar att det länge varit ”ute” att vara inåtvänd.

Faktum är att jag har tänkt på detta en hel del i mitt jobb där jag rätt mycket har arbetat med mycket blyga människor. Det finns en väldigt låg tolerans för blyghet, ja, så till den milda grad att man ofta kallar rätt normal känslighet för många och kortvariga sociala kontakter för onormal, eller för social fobi.

Många av oss trivs inte på fester där man lätt och ledigt ska kunna raljera, vara glad och lättsam. Snabb. Många trivs bättre ensamma eller med bara en person som sällskap i taget. Det är inte sjukligt.

Jag tänker att det kanske har att göra med urbaniseringen, detta häringa. Att när alla bor i städerna så blir tempot högre, kraven på att snabbt kunna skapa kontakter större och också förmågan att acceptera att man har många bekanta men kanske inga vänner?

Vad vet jag? Man kan ju spekulera. Jag tycker i alla fall att resonemanget i artikeln är intressant. Jag vet att många undviker stora partaj för att de är blyga, eller vad man nu vill kalla det. Men det är inte accepterat att säga det. Man SKA tycka att det är roligt med fest.

Själv föredrar jag ett bad framför en fest. Any day. Gärna i trevligt sällskap dock. Så krumilurigt är det.

Andra bloggar om: bad, urbaniseringen, våga, blyg, introvert

Relaterade bilder: