När jag tittar på rubriken ovan så funderar jag över de tre orden med alla sina vokaler, alla de tre, å, ä och ö representerade (lyssna här på kort program där Språkrådets Ola Karlsson talar om de tre bokstäverna). Fem vokaler på sju stavelser! Inte illa pinkat för tre små ord! Och det fasta uttrycket – vem använder sådana uttryck? Fåfänga väcker anstöt. Inte många. Jag ska återkomma till saken. Alltså varför begreppet dök upp alls inom mig.
Men först. Cromwell, Henry, 1500-tal igen. Jag tittar nu på serien The Tudors på Netflix. Jag tycker den är väldigt kul att se efter att jag badat i 1500-talets England via Hilary Mantels böcker. Många namn är bekanta, om än inte alltid på samma sätt som i romanerna.
Något som det berättas om i böckerna och som blir del av Thomas Cromwells liv, är the sweating sickness. Tydligen var detta en epidemi som drabbade landet under första delen av det seklet och Cromwell miste både hustru och två döttrar på grund av sjukdomen. Det bar han med sig alltid, hämtade sig aldrig.
I Tudorserien har jag nu sett ett avsnitt där sjukdomen har återkommit till England efter några års frist. Folk dör, och den slår mot alla. Man har dock börjat förstå vid den här tiden att smitta förs över från människa till människa så de som kan försöker undvika fysisk kontakt med andra.
En scen visar hur William Compton, en av Henrys vänner, blir drabbad. När läkaren kommer säger han att han ska tömma Compton på blod ”to get out some of the poison”. I nästa scen ligger Compton död, Hans sängkläder är indränkta i blod.
Henry VIII är mycket rädd för att dö (jag är alltså i Tudorseriens värld). Han dricker någon ”potion”, låt oss kalla det ett hopkok, av örter och elefantbetar. Denna dryck ska kunna förhindra att man blir sjuk.
Men han är rädd. Han talar med överste läkaren. Denne säger att det finns tusentals medel som påstås förhindra insjuknande men han är säker på att inget hjälper.
Det slår mig med kraft en sådan fasansfull känsla av maktlöshet det måste ha inneburit att bli sjuk under denna tid, ja, långt fram i vår tid. Man fick något en sjukdom och nästan inget kunde botas. Förstod man att en kroppsdel måste bort så hade man ännu inte förstått hur enormt stor risken var för infektion vid en operation. Och alla dessa bakterier som man inte före penicillinet kunde råda bot på!
Jag talar med en gammal vän om saken. Vi är överens om att livet på många sätt ÄR bättre idag, att det inte alls i stort var bättre förr. Hon berättar att hon ibland, för att pigga upp sig, läser Hans Roslings texter. Han har förmåga att på ett genomarbetat sätt peka på de framsteg som sker på vår jord. Han visar också att många inte känner till dem, att vi är fast i en världsbild som är förlegad.
Det finns alltså anledning att vara positiv också i sin syn på världen. Nu närmar jag mig lite långsamt fåfängan som väcker anstöt. Jag har ju tidigare här i Jahaja skrivit om shopoholicism. Att jag gärna vill anstränga mig att inte använda shoppande som tröst.
Min syster Henrietta, ja, alltså hon som sa det, Jahaja, alltså (se min hemsidas namn om ni fattar trögt!) hon tycker det är tramsigt. Hon tycker att jag ska shoppa på om jag gillar det. Det känns ju skönt när ens syrra säger så. Vi hade fina shoppingstunder hon och jag när jag var i Israel nyligen. Och hon kunde hon med. Bland annat var vi hos Hanna Goor i Tel-Aviv och köpte fina grajjor. Hanna är sångerska när hon inte säljer kläder:
Ja, så jag gillar att köpa vackra saker. Gärna till mig själv. Men jag har märkt att fåfänga väcker anstöt (ÄNTLIGEN!!!!!). Jo. Vissa blir upprörda, någon fäller kommentarer om detta som man nog inte fällt om det handlat om att jag köper och samlar på keramiksaker (vilket jag gör). Det är något i detta öppet fåfänga, alltså den fysiska fåfängan som stöter vissa. Jag uttrycker, tror jag vissa tänker att ”jag, Eva, känner mig snygg och tycker det är gött att visa upp det med hjälp av kläder och smycken som kostar pengar.”
Finns det någon slutsats i det jag lägger fram? Jo, kanske, med min världsbild, apropå sådana. Att den här reaktionen nog är en Jantereaktion. Man ska ju inte tro att man är något. Man ska heller inte tro att man är snygg.
Men det gör jag! Ja, inte i världsklass men good enough for me. Och jag tycker nog att det är härligt att leva för stunden och göra det jag gillar. Trots att vi lever i en tid utan sweating sickness.
Andra bloggar om: 1500-tal, fåfänga, anstöt, alfabete, Sweating sickness, Henry VIII
Du är bättre än good enough! Tycker det är mycket intressant att andra har så mycket synpunkter på ens kläder och utseende. Och alla dessa exempel på den kungliga svenska avundsjukan. Stick inte opp i landet Lagom!
Ja, du. Detta har vi ju berört tidigare, inte minst på den fina promenaden i dina environger. Och ja, du har rätt, det har också med lagom att göra. Hälsning från en olagom till en annan.
Jo, visst är det väl många som idealiserar gångna tider och anklagar nutiden med alla dess framgångar för att ha tagit bort lyckan! För min del ryser jag vid tanken på hur det måste ha varit för inte så hemskt länge sedan – så förfärliga förhållande och så lite hopp om en trygg framtid. Och det säger jag som tillhörande den västra världen – utan att glömma att den större delen av världens befolkning än i dag lever under inte mycket bättre förhållande än Henri VIII! Men alltid, i alla tider och i alla kulturer, har väl den personliga utsmyckningen varit ett uttryck av ett kvinnligt så väl som manligt behov av skönhet och själv uppskattning – och, tycker jag, respekt för omgivningen. Är det inte underbart roligt att se VACKERT runt omkring!! Och visst var det härligt att handla, Eva!!