Blått

Blått är en färg som jag först på senare år kommit att ha en relation till. Det grön-blå har jag nog haft på paletten tidigare men inte förrän jag började måla mer regelbundet kom jag att inse hur enastående vackert indigo är. Eller det rökblåa. Eller det svartgrå. Även det ljust blåa.

Varmt eller kallt, jag vet inte. Det spelar ingen roll. Och jag vet inte varför filmen Blå är den varmaste färgen, Kapitel 1 & 2 heter som den gör. I slutscenen har filmens huvudperson, Adèle, på sig en blå klänning. Svarta strumpor till. Jo, hon är allt ensam då.

Den tre timmar långa filmen imponerar inte på mig. Storyn:  Adèle Exarchopoulos som Adèle och Léa Seydoux som Emma spelar ett par som blir pang-bom förälskade. Adèle kommer ut som lesbisk under sin gymnasietid, trots klasskamraternas hånfulla attityd mot samkönade relationer. Emma har levt länge som gay. Hon är lite äldre än Adèle, är konstnär.

Det är svårt för Adèle, omgivningen, inte bara klasskamraterna utan även föräldrarna, har heterosex som norm. Men hennes lust till Emma är överväldigande.

Tidigt i filmen får man en överdos av närbilder på Adèles mun. När hon äter, inte minst pappans pasta med tomatsås, gärna med öppen mun. När hon sover. När hon kysser och slickar.

Visst, en vacker mun, ett vackert ansikte men nästan löjligt många närbilder på det. Sexet, också ofta i närbild: fint, erotiskt laddat, mycket realistiskt. Men även det, too much.

Jag tycker att Léa Seydoux som Emma nästan är mer spännande som person än huvudrollsinnehavaren Adèle. Hon har en ömhet i blicken och dessutom ett skådelspelarregister som jag tycker slår Adèle Exarchopoulos.

Det finns en person, en intressant bifigur,  som Adèle träffar när hon gått in i rollen som passiv partner till Emma, som en som fixar mat och tar hand om. De möts på en fest där Emma är i centrum. Adèle har lagat all mat, frågar om folk vill ha något att dricka och yr runt som en nidbild av den bekymrade hemmafrun. Han är en skådespelare som inte är imponerad av konsten som sätts på piedestal av de andra på festen. Han frågar henne raka frågor. Han är intresserad. Han ser henne när Emma har börjat tycka att hon är tråkig och vanlig.

Klassperspektivet finns med i filmen. Det gestaltas inte på något originellt sätt. Emmas mamma och styvpappa äter ostron och har en obekymrad inställning till Emmas homorelationer. De har konst på väggarna och talar om vikten att äta gott, dricka gott och att förverkliga sig själv. Emma är konstnär

Adèles föräldrar äter pasta och ser på TV samtidigt. De tycker att det är självklart att man ska skaffa sig en utbildning så man kan försörja sig. Så gör också dottern. När Emma kommer på besök undrar de om hon har en pojkvän. Adèle utbildar sig till förskolelärare.

De två upphäver på sätt och vis klasskillnaderna. I varje fall till en början. De talar om konst och litteratur. Ett tag är de jämlikar. Men när kärleksrelationen fördjupas kommer också de underliggande olikheterna fram. Då blir det svårt.

Nja, säger jag om den här filmen. Fast visst fanns det värden. Något jag uppskattade var scenerna från skolan. De känns trovärdiga, snacket mellan klasskamraterna inte minst. Sedan ser jag med intresse på hur man bedriver litteraturundervisning. Hög nivå!

Fast om det stämmer med verkligheten vet jag inte. Av någon anledning har inte recensenterna fördjupat sig i om detta är en trovärdig skildring av fransk skola. DET hade varit kul att veta. Då kunde vi skicka ett franskt recept till Björklund and friends. Hans blåa vänner.

Som jag hoppas försvinner i och med nästa val. Blått som färg i all ära, men rött är mer rätt.

Andra bloggar om: Blått är den varmaste färgen, Kapitel 1&2, blått

Relaterade bilder: