”My Promised Land” av Ari Shavit

Att läsa boken ”My Promised Land” med undertiteln The Triumph and Tragedy of Israel är en skakande upplevelse. I varje fall om man som jag, som jude, och efter att ha bott i Israel i fyra år, känner starka band till landet.

Trots att Förintelsen dramatiskt reducerade antalet judar i världen så finns vi här och var. Här affisch på Sicilien. Jag blir lika glad jag ser spår av judiskt liv. Vi finns kvar.

För boken gör mig inte mer hoppfull vad gäller Israels framtid. Tyvärr gör det mig heller inte mer övertygad om att projektet i sig, skapandet av staten Israel, är vare sig rätt i grunden eller väl genomfört.

Missförstå mig inte. Jag är glad att Israel finns. Jag är glad för alla de människor som var som spillror efter Förintelsen, spillror av familjer och släkter, reducerade till bara någon enstaka överlevande. Jag är glad för de judar som blivit förföljda i arabländer, i Östeuropa. De har ett land dit de kan åka och känna sig trygga. Jag kan själv åka dit om något liknande händer här. Det är i min tankevärld, inte något som är otroligt.

Detta skriver Ari Shavit om. Det gör denne välrenommerade journalist som i många år arbetat på Israels främsta dagstidning Ha’aretz. Han har själv det som kallas sabrebakgrund, är född i Israel, liksom sina föräldrar. Han är stadigt förankrad i landet.

Han skriver om detta. Han skriver om landet dit judar kan komma: ”Without the burden of persecution.” Så uttrycker han det.

Men han beskriver också med skrämmande tydlighet, med en oerhört skicklig berättarstil, om vägen till statens tillblivelse, från zionismens början. Och det har inte varit vackert. Det har varit hänsynslöst bitvis. Aningslöst ofta.

Modellen han använder för sin historia om ”sitt” förlovade land är att göra ett antal nedslag i historien. Berättandet bygger till en början på dagboksanteckningar och senare intervjuer, vilket ger stor trovärdighet.

Han börjar sin historia med att berätta om sin engelska farfar som blivit skickad vid 1800-talets slut, av Theodor Herzl, zionismens grundare, för att ta reda på om det är möjligt för judar att bosätta sig i Palestina.

Nästa nedslag är 20-tal i Palestina. Unga, mycket unga judar från Europa, emigrerar till Palestina för att skapa samhällen för judar. Man gör det genom att bygga kibbutzer. Andan är kollektiv, det är gemenskap och hårt arbete som gäller. Ännu är konflikterna med landets invånare små. De judar som kommer till landet är ofta ensamma, många av dem oroade över antisemitiska tendenser i sina hemländer. De kämpar.

Under 30-talet,  där Shavit gör nästa nedslag, blir den växande antisemitismen i Europa något som ingen kan förneka. I Israel blir de industrier och odlingar som finns i landet, skapade av de judiska grupperna, mer och mer framgångsrika. Man odlar apelsiner, en läkemedelsindustri tar sin början. Landet är brittiskt mandat och engelsmännen både hjälper till och drar nytta av dessa judiska framgångskoncept.

Samtidigt börjar den palestinska medvetenheten öka. Konflikterna blir fler och blodigare och i ett kapitel som heter Lydda 1948 beskrivs hur en hel bys arabiska befolkning blir tvingad under hot att lämna sina hem. Det handlar om många tiotusental. De har egentligen ingenstans att ta vägen. Och där har vi början till det som har blivit ett fruktansvärt sår som inte kan göras ogjort i staten Israel.

Om ni inte är intresserade av vad som händer i Israel så kommer ni inte att läsa boken. Men om ni är – så läs den. Den ger en så väldigt mycket fylligare bild av det som har hänt där än man kan få bara genom att titta på det som händer idag, speciellt om man bara läser svenska dagstidningar. Jag förstår verkligen i mycket högre grad, kan jag säga, trots att att boken mest beskriver det israeliska perspektivet, vilket trauma det har varit för den palestinska befolkningen. Och vad värre är, det kan inte göras ogjort.

Ari Shavits bok har fått mycket blandade recensioner, men mest mycket positiva. Jag länkar till några, New York Times, Jewish Journal. En annan mycket intressant och tankeväckande recension hittar ni här. Boken är helt klart kontroversiell men för mig kändes det fint att få en välformulerad, initierad röst inifrån som inte glorifierar Israels politik och historik.

Andra bloggar om: Ari Shavit, My promised land, Israel, sabre

Relaterade bilder: