Läppstift och nagellack

När jag var barn var jag förtrollad av mammas läppstift och nagellack. Som barn, strängt uppfostrat, fick jag ha vare sig det ena eller det andra. Jag upptäckte dock att man kunde använda pastellkritor som läppstift. Då, kanske var det tidigt 60-tal, valde jag inte mammas läppstiftsfärg, den korallröda, utan den beigea, hudfärgade, från asken med kritor. Kanske var det för att likna Twiggy. Kanske var det för att inte vara lik mamma.

Pappa gillade också färg, speciellt det gröna i naturen. Här råg vid Prästaskogen, igår kväll. Det är dagsens sanning!

För så var det länge för mig. Att vara lik mamma var det värsta. Nagellack använde jag, men i annan färg än mamma. Och läppstift var länge en riktig no-no-grej för mig. Aldrig jag. Anä.

Sedan hände nåt. Vad vet jag. Läppstift köptes. Jag besökte min syster Andrea i San-Francisco. Hon var en stor vän av läppstift. Hon introducerade begrepp som gå-till-jobbet-färg och gå-ut-på-kvällen-färg. Inte för att dessa begrepp hade någon förankring i min tillvaro, jag varken jobbade mycket eller gick ut på kvällen. Men fascinerad var jag.

Mamma dog för tre år sedan. Redan före hennes död hade jag gått in i läppstiftsträsket. Men inte till fullo. Nej, dit har jag först nu nått när jag gladeligen målar läppar, liksom naglar, i färger som är helt i min smak. Och smak för det har jag fått. Det känns läckert och som livets lyx, som livets kul. Kan inte förklara det bättre.

Och så sen då: Jag köpte en kappa i Berlin, just hösten efter mamma gått bort. Tro det eller ej, alla mina syskon sa att det var ”just en sådan som mamma skulle ha haft”. Min svägerska sa häromdagen att ”ditt läppstift får mig att tänka på din mor och din syster Andrea”.

Länge, länge, fram till nyligen, tyckte jag att det var besvärande att bli jämförd. Mest med mamma då. Men jag börjar vänja mig vid tanken att det finns likheter och att inte värja mig vid tanken. Mamma hade, i varje fall när jag var ung, en stor kärlek till färg. Kläder, dukar, läppstift, blommorna i trädgården, allt hade mycket färg. Även leczón hon lagade, mums, var röd och fin.

Så kanske det inte är så konstigt att det har blivit som det har blivit. Att jag har blivit beroende av färg. Och att jag gillar att se det på mig själv.

Jag pratade just med min bror. Han hade drömt om vår mor inatt, han trodde för att värmen har kommit. Hon älskade våren, njöt av blommor och sol. Ja, så vill jag minnas henne. Och med läppstift och nagellack.

Andra bloggar om: lezco, ungersk mat, värme, läppstift, vara lik mamma, nagellack

Relaterade bilder: