Resan till Odda

Vi ville se Norge. Julia skulle jobba i Odda, en för oss helt okänd plats. Den fick bli målet för vår sommarresa.

Jag kyler ner svettig Mats, i 25 graders värme, med lite snö.

Men först, på vägen, skulle vi stanna i Skärhamn och se utställningen med Lars Lerins akvareller. Vi såg Lerin första gången på Tjörn faktiskt för ett tiotal år sedan. Sedan dess har han blivit mer och mer folkkär vilket märks på Akvarellmuséet. Det är nästan hopplöst att hitta parkering, men till sist går det.

Man förstår knappt hur han gör, mannen. Hans förmåga att gestalta med pensel och färg är enastående. Han tecknar skickligt men öser också på med färg. Det som var nytt för mig denna gång var bilder där han målat på vått papper med mycket pigment och låtit färgen sprida sig, för att sedan ovanpå använda detaljrikt målande. En del av bilderna känns mest som ekvilibrism, men en del går rakt till hjärtat.

I hans senaste bok, Naturlära, berättar han om vad målandet betyder för honom och att det är ett sätt för honom att hålla borta ångest. Kanske därav den stora produktionen, målandet blir som en drog, eller istället för en drog.

Som vanligt äter vi på restaurang Vatten på muséet, ett ställe som vi varmt rekommenderar. Det blir också ett dopp efter maten invid muséet.

Nästa stopp är Västbacken, Mats sommarparadis under ungdomsåren. Vi har varit i den lilla vackra orten nära Havstensund flera gånger sedan huset såldes på 80-talet.  Den här gången får Mats möjlighet att gå in i huset hans föräldrar ägde här under ett femtontal år. Nostalgi, nostalgi.

Vi fortsätter mot Strömstad som är fullt av turister, inte minst norska. Vi handlar mat inför dagarna i Norge, man har ju hört att det ska vara dyrt där …

En övernattning i Drammen blir sista övernattningen före resan upp till Odda. I Odda bor sådär en 6 000 personer och under sommarmånaderna kommer många svenska ungdomar dit och jobbar. Att detta är en sagolik plats för den som vill se norsk natur när den är som mest storslagen är något vi bara är vagt medvetna om. Tills vi kommer dit och ser det. Kanske borde jag ha anat det när jag såg vad det mycket enkla hotellet skulle kosta – 1 200 norska kronor per natt, mycket dyrare än i staden Drammen. Varför? Jo, för nära Odda ligger Trolltunga, en tydligen mycket spektakulär stenformation som man tar sig till från ”vår” by. Därför är vårt enkla hotell fyllt utav amerikaner med vandrarkängor och även folk från andra länder. Trolltunga är känt.

Men vi går på andra turer. Efter att ha firat Julias födelsedag med både paket, tur, tårta och fest, gör vi oss nästa dag redo för en längre tur, det ska gås på tur uppåt, till Tokheimsnuten. Den ligger på 1 346 meters höjd. Jag kan säga att hade jag vetat hur tuff den turen skulle bli så hade jag bangat. Men nu gjorde jag ju inte det! Och bra var nog det, för jag orkade i varje fall upp till 900 meter i snabbt uppåtstig. Jag orkade med rätt hög puls under flera timmar. Varför? Jo, för det var så förtrollande vackert! Se på mina bilder från turen så förstår du. Att sedan sällskapet var trevligt hjälpte förstås till.

På vägen upp träffar vi en man med en hund. Han säger att det tar tre timmar att gå upp. Grånad men med starka kliv försvinner framför oss uppåt berget. Efter någon timmes vandring stöter vi på honom där han sitter och vilar sig och tittar på utsikten. ”Det kommer nog ta fyra timmar för er att komma upp”, säger han. Den här 76-åringen, som han stolt berättar att han är, är Oddabo sedan barnsben. Han kan allt om alla och har jobbat 40 år på zinkfabriken i byn.

Odda ligger i en nisch mellan fjord och sjö, Sørfjorden och Sandvevatnet vilket gör att byn är omgiven av vatten åt två håll. Det är fenomenalt vackert. Norrmännens kärlek till sin natur blir mer begriplig när man är på plats.

De svenska ungdomar som jobbar här har hög lön, ungefär dubbelt så hög som i Sverige. Skriver de dessutom kontrakt för 7-8 veckor så slipper de betala hyra. Denna ”deal” låter ju bra i sig. Om man dessutom bor som Julia gör så kan man dessutom få naturupplevelser utöver de vanliga (speciellt om man som vi kommer från platta Skåne).

Ja, Odda kan verkligen vara värt ett besök. Vi lämnar byn efter knappt tre dygn, med trötta benmuskler men stärkta ögon av allt vackert vi sett. Luften är också ren däruppe! Titta i FOTAT, som sagt!

Starke Adolf i Odda. Att gå på tur ger kanske ett långt liv?

Mot Kristiansand reser vi och har en kväll här i denna livliga hamnstad där det kryllar av turister och glada norrmän. Vi bor asdyrt och bullrigt, äter en kass frukost och ogillar starkt konceptet dyrt och dåligt.

Nä, tacka vet jag då nästa hotell, River C i Karlstad som blir nästa dags mål. Efter en dag med kanske 50-60 mils körning anländer vi till detta nybyggda hotell med förmodligen dumpade priser för att få igång verksamheten. Här är det hälften så dyrt och dubbelt så bra som på Hotel Sjøglott i Christianssand. Rummet är stort, mörkläggningen funkar och sängarna är bra. Vi sover gott.

Och väl är det för nästa dag ska vi ju se på Sandgrund, Lerins eget museum i Karlstads gamla dansrestaurang. Kommunen köpte det legendariska danspalatset när det lades ner 2012 och sedan dess hyr Lars Lerin lokalen för att visa sina bilder, och även andra konstnärers. Man har behållit den gamla scenen för orkestern men i övrigt är nu lokalen anpassad för att visa Lerins stora akvareller som man här, till skillnad från på Akvarellmuséet, kan se utan glas framför.

Han är så oerhört skicklig. Färgmässigt tar han i mer nu än för några år sedan, det är mindre realistiskt kan man säga, vilket passar mig fint. Det är en stor upplevelse och jag rekommenderar varmt ett besök hit för alla som gillar Lerin.

Efter en promenad i solen i Karlstad som bland annat resulterar i frivillig shopping från Mats sida, något som i stort bara händer när vi är ute och semestrar, kör vi till Granvik vid Vättern där vi ska tillbringa vår sista natt hemifrån på ett enkelt men trevligt vandrarhem. Nästa dag kör vi till Jönköping och nu regnar det, första dagen på vår resa faktiskt. Mats har nosat upp ännu en utställning efter vår smak – Ola Billgren på Länsmuséet.

Detta är också en konstnär som berör. Hans realistiska teknik används på ett sätt som skapar en väldig intensitet. Jag kan inte säga det annorlunda. Ola Billgren fångade något. Det känns när man tittar på hans bilder. Känns i en.

Och vi pratar om varför man inte har en Ola Billgren-utställning på Lunds konsthall. Den här utställningen visas i Gävle, Linköping och Jönköping. Platser där han aldrig bodde. Däremot bodde han ett tiotal år i Lund. På Klostergården. Eller KG, som vi kallar det här. Varför, Lunds konsthall, inte visa Ola Billgren?

Det känns skönt att komma hem igen, när vi närmar oss efter nio dagars bortavaro. Huset står där det står, sängen är som den brukar, blommorna har blivit väl omhändertagna av grannarna och det är bara att gå vidare med livet. Med fina minnen från resan till Odda.

Andra bloggar om: Odda, gå på tur, Lars Lerin, Sandgrund, Ola Billgren, Jönköping, Akvarellmuséet

Relaterade bilder: