Stämning och upplevelse

Jag tänker på stämning. Jag funderar på upplevelse. Jag har huvudet fullt av tankar kring vad bokläsning gör med oss.

Utanför köksfönstret där jag sitter faller ett äpple från trädet. Det gamla Gravensteinerträdet har åldrats. Grenarna är tunga, gråa och ser ut att ha minskad spänst. Äpplena, å sin sida, är friska och fyllda med saft.

Varför beskriva? Hur får orden en betydelse som inte bara syftar till att delge fakta? Vad är man ute efter som författare? Vad längtar man efter som läsare?

En bra skönlitterär bok, i min upplevelsevärld, ger mig en stämning, ett rum som jag befinner mig i under läsningens gång. Stämningen kan skifta medan jag läser men efter att boken är utläst finns den inom mig som en stämning. Det är som den passerat filter och hantering i tanken, som den kokts ner till en eftersmak, mer eller mindre kraftig och klingande.

De stora läsupplevelserna. De som gett något som på något vis ändrar sorteringen i skallen. De som lär oss något nytt, som vi refererar till inom oss. Jag tycker att jag är bra mycket rikare genom dessa. För mig är det ett sätt att göra världen, livet och människan bredvid mig begriplig.

Just nu läser jag ”Oceanen vid vägens slut” av Neil Gaiman. Författaren är en helt ny bekantskap för mig. Han ger stämning, han skapar en värld! Den är sago-lik, obehaglig och mycket känslosam. Han styr mina känslor mer än min tanke. Det är fint. Jag känner mig dessutom nöjd att jag läser en bok i en genre eller typ som är olik det jag vanligtvis tar mig an. Tack Petra på biblioteket för den lilla puffen!

Sedan har jag liggande på vänt en bok av Richard Ford. En kollega tipsade om boken ”Wildlife” när han förstod att jag blivit rätt trött på Fords böcker om Frank Bascombe, böcker som jag tycker är mångordiga, väldigt lokala och fast i den tid de skildrar. Inte allmängiltiga alltså. Med Fords ”Canada” hade jag en helt annan känsla. Här fanns en berättelse som sa mer än själva storyn, som sa något om livet i stort. Vi får se hur det blir med denna. ”Löpeld” heter den i svensk översättning.

En given bok för mig att skaffa blir Sara Stridsbergs ”Beckomberga – ode till min familj”. Jag läste om den i Sydsvenskan nyligen. När jag läser recensionen i Svenska Dagbladet ser jag att recensenten, Therese Eriksson, skriver att det alltid är förenat med visst obehag att läsa Sara Stridsberg: ”Det är hur hon försätter läsaren i en stämning” som ger obehaget. Här är det vansinnet och sjukdomen som gestaltas, tydligen väldigt övertygande. Läs gärna här också.

Detta låter som en bok som kan ge mig det jag söker i den sköna litteraturen. Jag har läst Stridsbergs Drömfakulteten. Den sitter kvar. Det är sådana böcker jag vill läsa. Som påverkar mig och vidgar min förståelse av livet och tillvaron.

Andra bloggar om: Sara Stridsberg, Neil Gaiman, Richard Ford, läsa, stämning, upplevelse

Relaterade bilder: