Författarens närvaro

När jag läste litteraraturvetenskap i Lund på 70-talet ansågs ett biografiskt läsande vara felaktigt, enligt då rådande synsätt. Detta är ett läsande där författarens liv finns i bakgrunden när man läser och analyserar texten. Närläsning var vad som gällde då, och hermeneutik. Texten skulle så att säga bära sig själv.

Falsterbo 19 september. Det brann i sanden. Anä. Detta är rent fusk.

Jag lärde mig nog då att uppskatta detta sätt att förhålla sig till litteratur, att inte låta texten bli personporträtt eller psykologiska tolkningar av författarens liv.

Richard Ford har med sin bok Canada som jag uppskattade oerhört mycket, dock själv öppet förhållit sig till de tankar som recensenter och läsare får kring hur mycket personligt stoff han använt. Därför är det svårt som läsare att inte intressera sig för Fords egen biografi vid läsningen. Den boken handlar om en 15-årig pojke vars båda föräldrar blir fast efter ett rån. Därefter får pojken helt klara sig själv. Richard Fords far dog när han var 16 år i en andra hjärtinfarkt. Ford har själv sagt i intervjuer att den här upplevelsen var traumatisk och att det säkerligen finns ett skäl till att huvudpersonen i Canada har nästan samma ålder som han själv hade när han upplevde denna stora förlust.

Efter att jag läste Canada ville jag bekanta mig mer med Fords verk. Det var inte förrän en god vän tipsade om boken Wildlife (Löpeld på svenska) från 1990 som jag kände att jag hittade tillbaka till den typ av upplevelse jag hade med romanen Canada. ”Heartbreaking and compelling” står det på omslaget. Jo, jag tackar jag.

Faktum är att den här rätt korta romanen har väldigt mycket gemensamt med Canada. Wildlife handlar om en 16-årig pojke år 1960 (Ford var också 16 detta år) vars mamma blir kär i en annan man. Precis som i boken Canada (som börjar på 60-talet även den) så får läsaren direkt, i första meningen, serverat det som en annan författare hade sparat för effekten: ”In the fall of 1960, when I was sixteen and my father was for at time not working, my mother met a man named Warren Miller and fell in love with him.” Då vet vi det. Vad ska boken då handla om? Inledningen i Canada avslöjar på samma sätt något bärande för berättelsen. ”First, I will tell but the robbery our parents committed, then about the murders which happened later.”

Precis som Canada berättas boken av den unge huvudpersonen i jag-form. Joe, som han heter, bor med mamma och pappa i ett litet hus i Great Falls (samma stad som Canada tar sin början i) i Montana, dit de nyligen flyttat. Huset är scenen för dramat på många vis, precis som det inledningsvis är i Canada och det finns många slående likheter mellan böckerna. Framför allt stil och ton. Det är melankoliskt, stilen är enkel men oerhört effektiv. Perspektivet är den unge oskyldiges. Kan man tänka sig annat än att det är Ford själv som befinner sig i ett drama som utspelar sig i tonåren, där föräldrarna av olika skäl förändrar hans liv på ett traumatiserande sätt?

Just som i läsningen av Canada, blir jag nu tårögd, det stockar sig. Det är enkelt men ändå inte. Om pappan: ”I don’t know what his ideas för himself were then, but he was a man, more than most, who liked to be happy.” Den här glade laxen som försörjer sig som golfinstruktör (Ford arbetade själv som baseballinstruktör när han var ung), han är en av sonen högt älskad pappa. Ja, det känns som att Joe så gärna hade velat att hans pappa ska slippa den smäll som är i annalkande.

Pappan blir anklagad för stöld (i Canada rånar föräldrarna en bank när försörjningen tryter) och vi får inte veta om det finns fog för anklagelsen. Joe ser det dock som otänkbart att fadern begått stölden. Efter avskedandet som följer på detta har pappan svårt att hitta ett jobb han vill ha. Mamman får jobb som simlärare och det är som att föräldrarna nu börjar glida isär, och Joe tänker att det är som att ”they had always had their heads turned slightly away from each other and I hadn’t noticed.” Något ändrar sig i tillvaron.

Fadern bestämmer sig för att ta sig till den skogsbrand som under flera månader pågått i västra delen av staten för att hjälpa till med släckningen och tjäna pengar på det sättet, trots att andra möjligheter funnits.. Mamman blir mycket upprörd över att han väljer ett så farligt arbete. Joe: ”Though I didn’t understand why my fathter would risk danger, unless it was that he didn’t care about life much.”

Jag tänker på den åttaårige Richard Ford. Då får pappan sin första hjärtinfarkt. Levde han ett lugnare liv sedan, ett som skyddade honom från en ny infarkt, ett som visade att han brydde sig om ifall han levde eller dog? Eller var det som att han inte brydde sig om han levde eller dog? Jag spekulerar. Åtta år senare kom en ny som tog pappans liv.

Nästan omedelbart när fadern i boken Wildlife lämnat dem för att åka till branden som sprider sig som en löpeld berättar mamman nästan direkt, som hon bara väntat på att maken ska lämna hemmet, att de ska hälsa på en man, Warren Miller, som kan ge henne jobb. Hon gör klart för sonen att hon är förälskad i Miller som hon ett tag varit simlärare för. Hon är så förälskad att hon helt låter bli att skydda sonen från att se henne kyssa denne man som inte är hans far, och sedan ta hem honom till den äktenskapliga sängen mitt i natten. Hon verkar helt kasta försiktigheten överbord. Det hela beskrivs genom Joes ögon, det han iakttar. Han ser det han ser, vi förstår att han inte vill annat än behålla sin kärlek till mamman men det är svårt. Han är i limbo, kluven mellan föräldrarna. Mycket ensam.

Just ensamhet handlar Canada om. Den unges ensamhet. Utan föräldrar i Canada, och i Wildlife med föräldrar, men sådana som beter sig ansvarslöst. Som lämnar sonen med en stark känsla av övergivenhet. Det är mycket, mycket starkt. En text som gör något med hjärtat, och liksom med Canada måste jag ibland lägga boken ifrån mig då den påverkar mig så.

Mamman har en kort passionerat intermezzo med Miller, och hon deklarerar detta rakt ut till sonen. Hon älskar både hans pappa och Warren Miller. Joes reaktioner visas mycket genom vad han berättar om vad föräldrarna säger till honom. ”Do you have a plan for me?” säger modern till sonen när de har återvänt efter en kväll hos Miller där hon tydligt visat hur attraherad hon är av honom. ”This is a wild life, isn’t it, son?” säger pappan när han återvänt från brandsläckningsarbetet och får veta att hans hustru älskar en annan. De vänder sig båda till Joe.

Det är två sorgliga vuxna som gestaltas i romanen men också mycket trovärdiga. De gör så gott de förmår. De älskar uppenbarligen sin son. Också varandra men något annat finns inom dem som stör och kräver. Som gör det svårt att vara en optimal förälder.

Det är svårt. Det är faktiskt svårt att vara vuxen, att vara en god förälder. Men som Per Svensson skriver i dagens Sydsvenskan i sin roliga text om läsning så  är det ”välkänt att läsning, särskilt skönlitterär läsning, är ett oöverträffat sätt att förbättra, förfina och fördjupa för människan specifika och centrala kompetenser: förmågan att skapa och tolka sammanhang, förmågan att leva sig in i andra människors sätt att uppleva världen, förmågan att se sig själv utifrån, förmågan att kunna föreställa sig andra världar än den givna.” Just så är det. Och när jag läser Wildlife lär jag mig något nytt, och jag lär mig nog också något, tror jag, om Richard Ford.

Boken Wildlife kan läsas av alla som gillade Canada. Den senare boken är kanske lite vassare men som Marcus, min kollegiale vän uttryckte det, ”gillar du Canada kommer du gilla denna”. Och jag känner att jag fått kontakt med Ford. I varje fall hans barnsliga jag är helt klart starkt närvarande.

Andra bloggar om: Wildlife, Löpeld, Canada, Kanade, Richard Ford, biografisk läsning

Relaterade bilder: