Amerikanah, en bok om perspektiv

Är det färg? Så frågade jag tydligen första gången jag fick gå på teater. Det var mitt perspektiv, det fanns färgfilm och svartvitt. Men livet går mest i färg. Eller hur?

”Amerikanah” av Chimamanda Ngozi Adichie, vars namn jag skäms erkänna att jag inte kan lära mig, är en bok som är rik i sitt sätt att illustrera hur oerhört präglade vi är av det perspektiv vi dömer olika grupper utifrån. Det vill säga vårt eget. Romanen är tankeväckande och lärorik och rekommenderas varmt.

Ifemelu, huvudpersonen, flyttar till USA från Nigeria för att studera. Hon lämnar Obinze, sin ungdomskärlek och tanken är att deras relation ska fortsätta i USA men saker händer. Vi får följa Ifemelus möten med det amerikanska samhället, med dess fördomar mot svarta, mellan svarta, hennes upptäckt att svarta amerikaner är något helt annat än svarta afrikaner. Hennes personlighet kuvas inte. Hon är stark, hon är modig och efterhand som hon lever i USA hittar hon sin röst via en blogg hon skriver i, som ger henne möjlighet att uttrycka det hon upplever som afrikan i Amerika, som Amerikanah.

Ifemelu är en person som inte duckar, som sällan blir rädd. Denna del i hennes personlighet gör henne till en fin huvudperson då hon inte blir ett offer. Hon kämpar på.

Obinze, Ifemelus stora kärlek, är mindre stark. Tvärtom är han svag, förvånande svag och därtill, tycker jag, en aning otydligt eller just svagt, tecknad. Han får inga konturer inom mig som Ifemelu gör. Han talar för Nigeria i boken, hon talar för både USA och Nigeria.

England får också plats i boken. Obinze tillbringar en tid där och det är en trovärdig bild av främlingsfientligheten i landet som tecknas. Men han möter också generositet där. Dock blir det tydligt i boken, om den nu ger en realistisk bild, att USA är ett mer välkomnande land för afrikaner.

Jag tycker mycket är härligt i boken. Gött med de rent lokala iakttagelserna som jag bara kan ana eller tänka mig stämmer: ”Ranyinudo reste sig. Hennes rörelser ägde en luxuös, urkvinnlig långsamhet, skinkorna hävde sig, rullade, gungade mer varje steg. En nigeriansk gångart.” Detta kan bara skrivas med trovärdighet av en nigerian. Inifrån-perspektivet skänker trovärdighet och respekt.

Det är mycket i boken som är slående för en utomstående. Jag fattar ju förstås att en svart person i USA, vars förfäder var de slavar som kom till USA på 1700-talet, har helt, helt, andra upplevelser av tillhörighet än en nigerian som kommer till USA sådär år 2000. Ändå är Adichies beskrivningar väldigt mycket en smäll på käften och lärorika för en annan.

Perspektiv, det återkommer hela tiden i boken.  För jag menar att när Ifemelu beskriver hur inskränkta vita är som inte fattar till exempel att svarta kvinnor nästan alltid plattar sitt hår, att de i naturligt tillstånd har vad man kallar ”afro” som frisyr, ja, då är ju hon fördomsfull. Hon tror att alla vita kvinnor är okunniga. Ifemelus bild av vita är också stereotyp.

Det handlar om att bli människor för varandra, det är ju det som är grejen. Att nå bortom kategoriseringarna och bli NÅGON. I dessa tider av hatbrott mot olika grupper kan detta inte nog poängteras. Vi måste SE den andra.

Oj. Ja, så kan man gå igång. Men bokens stil då? Till en början tycker jag att den är lite ”kioskigt” skriven, ingen höjdare, inga förstrykningar i marginalen även om det är mycket som är intressant och väcker tankar. Men efterhand ändrar jag nog inställning.

Och det blir förstrykningar i marginalen. Som när en av hennes amerikanska älskare oroar sig för att han inte är bra nog:

Är det skönt? Njuter du av mig?” frågade han ofta. Och hon svarade ”ja” vilket var sant, men hon fick en känsla av att han inte trodde på henne, eller att hans tillit inte varade särskilt länge innan han behövde höra hennes bekräftelse igen. Det fanns någonting inom honom, lättare än ego men mörkare än osäkerhet, som hela tiden behövde putsas, poleras, vässas.

Jag tänker mig att kritiken här inte bara är av mannen ifråga utan av samhället, ett osäkert egotörstande samhälle. Jag tror förstås inte att det är en sann bild av USA eftersom den är förenklad (se ovan) men hon har en poäng och hon formulerar den väl.

För det finns helt klart en väst-kritik i den här boken: ”Jag vill inte ha ett barn som lever på beröm och förväntar sig guldstjärnor och som är uppkäftigt mot vuxna och kallar det att uttrycka sina känslor.” Ja, detta är strängt taget en kritik av curling-samhället, en kritik som jag delar och ser konsekvenserna av bland annat i mitt arbete. Så hon har något att säga, från flera utgångspunkter, den goda Chimamanda.

Ett boktips är då denna bok från mig till er. Den gav mig mycket tankefoder. Vi är hela tiden offer för våra egna smala perspektiv. De vidgas bara i mötet med andra. De mötena kan också ske via en bra roman. Faktiskt.

Andra bloggar om: Adichie, Amerikanah, perspektiv, hatbrott, se den andra

Relaterade bilder: