• Gentlemen

    Posted on december 28, 2014 by in Konst och kultur

    En fin tradition är att gå på bian på Annandag jul. Valet föll på “Gentlemen“, filmatiseringen av Klas Östergrens roman från 1980. Vi fem fick fina fåtöljer längst bak i den fullsatta salongen.

    gentlemen

    Juldagen gjorde vi utflykt till Häckeberga slott. Här såg vid dessa två trötta, översnöade gentlemen på slottets baksida. Kylslagna och trötta.

    “Auuh nä, det var det värsta jag har varit med om. Jag är alldeles för gammalt för sånt här trams. Jag sov så mycket jag kunde. Det hände ju ingenting!” var en åsikt som uttalades av en äldre dam (som jag??) bakom mig i kön  på väg ut från salongen efter knappt två och en halv timmes filmvisning.

    Jag brast i skratt när jag hörde detta. För på sätt och vis kan jag förstå åsikten. Det är en lång film, och det stämmer inte att det inte händer grejer men det berättas liksom cirkulärt. Så hänger man inte med eller njuter av snurrandet då kanske det kan kännas så.

    Men jag är ändå rätt charmerad. För det är en riktigt välgjord film, med både glimt i ögat och visst allvar. Det är inte så illa pinkat, totalt sett.

    I centrum av cirkeln står Klas Östergren, författare (spelad av David Fukamachi Regnfors). Han fungerar som en berättarröst och den oskuldsfullt iakttagande, av den excentriske, lätt maniske Henry Morgan (Lasse Dencik), som snabbt blir hans entusiastiske vän. Henry Morgan bebor en fantastisk lägenhet på Hornsgatan (dock inte filmat på denna gata har jag förstått av de som är pålästa) och har en bror, Leo (Sverrir Gudnason), som åker in och ut från Långbro. Denne är psykiskt sjuk/drogberoende. Känslig. Har drag av Furst Mysjkin, tänker jag som gillar både fursten och Sverrir Gudnason och hans rollkaraktär!

    Förutom dessa möter vi vackra Maud, som är rätt tråkig som karaktär om än snygg, “Kärran” en budbilskörande kvinna som väcker min sympati, bröderna Morgans mor, spelad av Pernilla August, som är intressant och rolig och som jag gärna hade sett mer av i filmen. Det finns många, många flera gestalter. Ett myller, faktiskt.

    Miljöerna är fantastiska tycker jag. Här har man arbetat hårt och det är korrekt tidstypiskt (från 40-tal till sent 70-tal) och ger god hjälp i berättandet.

    Skådespelet håller hög klass. Både Dencik och Gudnason vill jag nämna här, men även David Fukamachi Regnfors som på något vis etsar sig fast hos mig. Han håller en distans i spelet som passar hans roll. Han är berättaren (ursäkten till hans berättelsen, om jag förstår saken rätt, är att han av en förläggare fått uppdraget att skriva en modern “Röda rummet”, något som faktiskt “Gentlemen” kan sägas ha vissa likheter med) och navet i berättelsen. Han blir också indragen i det som sker men hela tiden med viss distans. Hans rätt nollställda ansikte passar väl för rollen.

    Narrativet i sig, kan man vara kritisk mot. Eller inte. Det är befriande osvenskt, sa en av oss. Det är befriande rörigt eller flödande, kan jag känna. Det känns som att vara i en virvel, det går runtirunt. Där jag sitter denna Annandag jul, omgiven av mina nära och kära och glad och avspänd, kan jag känna ett JA till detta, det är ett skönt flöde.

    Jag har inte läst boken, och jag blir inte sugen att göra det av att se filmen. Jag vill nog heller inte se om filmen, nej det var bra så. Den är mäktig nämligen den här filmatiseringen. Men den var faktiskt rätt bra så. En knapp 4 får den av mig. Och jag har tänkt på den en del sedan jag såg den. Det betyder något.

    Andra bloggar om: , , , ,

One Response so far.

  1. Tobbe skriver:

    Åh, vad jag gillade Henry Morgans sällskap då i början av 80-talet! Ville inte att boken skulle ta slut. Sen när Gangsters kom 25 år senare, läste jag först om Gentlemen och fann så mycket ensamhet och depp. Och slutet på Gangsters vred om i magen, även om det var väldigt mycket förföljelsemanigagg på vägen dit, men också trevligheter och t o m gapskratt om jag minns rätt.
    Filmen ska jag spara till den längre TV-serien, men ditt omdöme bådar gott!