Minnenas allé

Idag besökte vi den gata där jag bodde mina första 17 år. Det är en liten gata, smal och svängd. Skälet till den här turen i minnenas allé var en hågkomst som dykt upp på senare tid, kring en promenad jag gjorde som barn från vårt hus till en annan närliggande gata.

Grinden. Man gick ut och man gick in. Viktigt var att lägga på klykan. Det sa svisch

Att gå den väg jag då gick som barn, kanske för 55 år sedan, och att återuppleva promenaden, är inte helt omöjigt. Vårt hus står nämligen kvar och är sig rätt likt. Kvarteret heter fortfarande Fritiof och både hus, grind, vägskylt och gatans svängning är desamma.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser grinden som leder in till vår gamla trädgård. Den vita grinden som var så fin, med svart klyka. Den är nu sjavig. Klykan rostig. Hur kan man låta ”vår” grind förfalla så (en tanke susar förbi – tänk att grinden finns kvar alls – vi flyttade ut 1970, för 45 år sedan …). Grinden står för allt möjligt inom mig.

Vi pratar, Mats och jag, om hur annorlunda man upplevde världen som barn. Jag har ett tydligt minne av hur vår lilla, lilla gata svängde och att det liksom var att gå uppåt att ta sig till hörnet. Upplevelsen av att sedan komma upp på en stor gata (i min barnsliga värld) som säkert var mycket mer trafikerad, var stark. Jag kunde minnas den upplevelsen idag. Det stora huset man såg då hade jag hört talas om var för gamla människor. Jag hade en bild då av att det var sista utposten före graven. Huset ligger där än.

Detaljer finns kvar i minnet. De känslor de olika husen väckte. Det fanns färgaffär, kondis, det fanns fiskaffär där vi bodde. Detta i en liten villadel av Malmö. Det var en annan tid. Långt från Emporiakulturen.

Ja, minnen. Vi kör till Kallis och tar en fika. Här ser vi gamla och unga Malmöbor som trängs i det mysiga fiket. Det blåser vid havet så vi sätter bilen vid Stadsbiblioteket och går en promenad i Slottsparken och också Kungsparken. För den äldsta parken i stan är Kungsparken. Den genomgick för några år sedan en renovering och vi ser Ernst Billgrens underbara konstverk ”Diana”. Han kan den killen, det är roligt, normbrytande och tankeväckande. Tydligen är djuren upplysta på kvällen så det får bli en kvällspromenad i parken vid tillfälle.

”Diana” av Ernst Billgren

Det är rätt skönt med nostalgi. Kanske har jag tur som kan ta mig en tur till mitt urhem. Det är fint att komma dit och liksom sätta på sig barnskorna. Det är bra, kanske, att ha förmågan att sätta på sig barnskorna. På så sätt kan man hålla kontakt med dået i nuet.

Andra bloggar om: Dået, nuet, barndom, grindar, grindars betydelse, Ernst Billgren, Transtigen, Diana

Relaterade bilder: