”Calvary”, rakt in i hjärtat

Ansikte som talar till oss över seklen. Väggmålning i Dädesjö kyrka

”Men varför gick han till stranden då, han kunde ju låtit bli när han visste vad som väntade?” säger någon när vi tillsammans med en handfull andra kommer ut från biograf Kino. Vi har sett filmen Calvary.

Jag ser inte kommentaren ovan som en spoiler. Filmen (namnet Calvary står för Golgata på engelska) inleds nämligen med att en katolsk präst får höra av en man som biktar sig att mannen som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp av en annan präst.  Eftersom den prästen nu är död ska istället den här prästen få ta emot straffet. Och just, säger pedofilioffret, just för att den här prästen är god. Han ska dö i den skändande prästens ställe. Om en vecka, på en strand. Och visst, prästen går dit. Det måste han. Inte minst för att annars hade filmen berättartekniskt blivit en flopp.

Filmen går rakt in i mitt hjärta. Den fantastiske Brendan Gleeson har huvudrollen och spelar prästen med hjärta, humor och eftertänksamhet. Han är klok och han är mänsklig. Hans dotter (prästen var alltså gift innan han blev prästvigd) spelas av Kelly Reilly som vi just nu ser i True Detective säsong 2 och deras relation är starkt berörande. Deras sista samtal handlar om förlåtelse. Att dygder är viktigare att fokusera på än synd. Kanske detta är något som katolska kyrkan i stort borde ha ägnat sig mer åt.

Många slängar ges åt katolska kyrkan. Pedofilin och pengarna är väl framför allt det som fokuseras. Men filmen visar också på ett fint sätt hur tomma ord kan vara. Ett par gånger säger prästen till dem han talar med: ”Det låter som det kommer från en bok, det du säger.” Han är ingen vän av färdiga fraser. Han vill ha innerlighet och innehåll i det sagda.

Vi presenteras för ett gäng individer i filmens början, strax efter scenen i biktstolen då prästen tar emot den anonyma bikten.  Någon av dessa kan vara den som utfärdat löftet att döda prästen. Alla, precis alla i Calvary spelar oerhört bra men jag måste speciellt nämna Aidan Gillen som jag har ett mycket gott öga till efter att ha sett honom i Game of Thrones. Även i denna film spelar han en komplex karaktär men det härligt att se honom här ta ut svängarna, även dialektalt. Han är en utmärkt skådespelare.

Det är en vecka av nåd prästen får. ”To set your things in order” som det hatiska pedofiloffret säger. ”Låt oss säga att vi ses nästa söndag på stranden” säger han. Han räknar med att prästen kommer.

Manuset är suveränt. Regissören John Michael McDonagh verkar ha omgivit sig med väldigt goda medarbetare och det är en tät, välgjord film vi ser. Naturen gör sitt till, kameran sveper över gröna mäktiga berg, farliga vågor där dock surfarna finns med som en påminnelse om moderniteten i dramat. Musiken är utmärkt, inte sällan överraskande och jag är begeistrad, ja, ni ser. Slutscenen är stark.

Jag säger till Mats i bilen, en variation på något tidigare sagt eller tänkt:  ”Jag känner mig starkt påverkad av den här filmen, det är väl så det är när det är bra”. Ja, så är det.

Ansikte som talar till mig från Noldes målning.

Under eftermiddagen har jag avslutat läsningen av boken Hägring 38. En bra bok, ingen stor litteratär text men en angelägen bok om vårt grannland år 1938, ett Finland under en tid som jag, i varje fall, vet väldigt lite om. Att Finland var så antisemitiskt, till exempel. Eller så präglat av sitt inbördeskrig tjugo år tidigare. Jag är glad att jag har läst den. Ännu en gång inser jag hur viktigt det är med bredd i kunskapen när man ska förstå det förflutna och att det hjälper mig att förstå det som händer nu. Boken som fick Nordiska rådets litteraturpris 2014 och också Sveriges radios romanpris är recenserad av många och till skillnad mot Calvary verka  den fått enbart mycket positiva recensioner.

Men – jag vill inte ställa de två mot varandra. Filmen gick mer till hjärtat än boken. Om jag säger att boken gick till hjärnan låter det kanske tråkigt. Så är det inte. Båda organen behöver sitt.

Andra bloggar om: Calvary, Hägring 38, hjärta, hjärna

Relaterade bilder: