• “Lila”, en bok om skammen

    Posted on augusti 6, 2015 by in Konst och kultur
    IMG_6208

    Skammen är mörk och svår att få grepp om.

    Marilynne Robinsons bok “Lila” handlar bland annat om skammen och hur man kan lära sig leva med den. Eller inte.

    Lila är en föräldralös 4-årig flicka i bokens början som bor i ett hus där hon verkar både övergiven och oälskad. “Få tyst på den där annars kommer jag!” ropar någon. Hon gömmer sig under verandan och biter på sina händer. En kvinna, Doll, tar henne därifrån. Doll är utfattig men hon räddar barnet. De lever under rätt många år, detta är 20-tal, 30-tal i mellanvästern, som hemlösa och utan ägodelar, alltid på jakt efter mat. Doll skyddar den lilla som hon kallar Lila, från det onda och de onda, fram till en dag då hon ser att hon inte längre kan ta hand om någon annan.

    Efter några år på horhus som det benämns i boken (hon säger själv att hon är usel som prostituerad och madamen som har stället säger att hon alltid ser för arg ut), lämnar Lila St Louis där hon befunnit sig och tar sig till en liten stad, Gilead, där hon möter den mycket äldre prästen John Ames. De finner varandra, hittar kärlek hos varandra, och den såriga Lila läker på ett sätt som hon nog inte trodde var möjligt. Hon har mycket låga förväntningar på livet.

    Personerna och byn har figurerat tidigare i Marilynne Robinsons romaner. Det kan vara ett plus för en hängiven läsare. Jag vet inte om jag är en sådan. Boken har för mycket religiöst stoff för min smak, för mycket citat ur Hesekiel och Job, jo, det var grabbar som kunde dikta, visst, men det blir för testamentligt och religiöst för mig.

    MEN: Lila griper tag i mig rätt ofta. Hon tampas med skammen. Skammen över att ha blivit övergiven, framför allt. Vem kan då vilja ha henne, hon som är så usel att inte ens hennes föräldrar ville ha henne? Till och med Doll som räddade henne och var hennes “täcke” (denna bild förekommer mycket i boken) under många år, överger henne till sist. Ja, så känns det för Lila fastän vi som läsare förstår att Doll helt enkelt ser en dag att hon inte längre kan hjälpa sitt fosterbarn. Men Lila är van vid skammen, van att se sig själv som den som överges. Hon litar inte på någon, som hon säger till prästen John Ames.

    Skammen är min tråd i boken, mitt “Jahaja” i läsningen. Så det är alltså detta boken handlar om, tänker jag. Detta jag kan hämta ur den när jag tröttnar på det som handlar om Guds nåd, om evigheten, om bönen. Boken handlar om hur skammen ser ut och hur vi kan lära oss leva med den. Eller kanske till och med slippa den. “Skammen är en vana, allt jag känner, förutom när jag är ensam.” Så tänker Lila. Därför söker hon ensamheten. Men är det också en skam att vara ensam? Skammen att ingen vill ta hand om en? Så tänker barnet Lila, så även den vuxna.

    Den här känslan, skam, är alltid Lilas första, den hon är van vid, den stig hennes känsla tar henne till. “Hon mindes en het våg av något som liknade ilska men som ändå mest liknade den förbannade gamla skammen.”

    Ja, det är starkt. Så: Missförstå mig inte: Detta är en vacker, mycket välskriven bok. Lila är en person som går till mitt hjärta. “En kväll hjälpte hon till att sätta upp lite girlander i lobbyn, och ett år senare , och ett år efter det. Girlander. Glitter. Allt heter något. Alla andra vet vad det heter och tycker att man är dum om man inte vet.” Det träffar mig.

    När hon träffar den rätt åldrade prästen som tar henne till sig så minskar skammen efterhand, så ser jag det. Hon lever med en man som accepterar henne och i det vågar hon tänka fritt. När sedan barnet, en son, kommer kan man tänka sig att det sker något mer. Marilynne Robinson skriver: “Hon skulle inte stå ut med att vara utan dem. Det var evigheten som lät henne tänka så utan minsta skam.”

    Så, ja. Men nej. Det här med sonen, varför ska det så ofta vara killbarn som räddar? Lille Jesus? Ja, ursäkta mig. Och räddar ett barn någonsin en människa? Javisst det händer. Men nej. Jag är tveksam.

    Boken är mycket hyllad, speciellt i USA. Obama citerar Marilynne Robinson läser jag någonstans. Bara det!

    Så jag föreslår att ni läser den och ser vad ni tycker. Så kan vi ju ha en gruppdiskussion sedan. Eller?

    Andra bloggar om: , , , ,

     

     

2 Responses so far.

  1. Skam sägandes! nöjer jag mig med ditt fullmatade inlägg denna gång. Känns som jag redan följt bokens ^recept” att “grotta” ner mig i en nära relation för att bli fri från skam och övergivenhet.

  2. Eva Nygren skriver:

    Ja, det har nog många av oss. Ha det gott, Tobbedronten!