Vem är du? Jag är livet.

Lördag kväll. Tid för avkoppling. Jag ser en bra film på teve, Little Children. Den handlar om två par i en välbärgad amerikansk förort, där i båda fallen den ena parten känner missnöje med sitt liv. Dessa två olyckliga finner varandra indirekt via sina barn, en pojke och en flicka. Denna symmetriska konstellation är egentligen det minst intressanta – javisst, de blir heta på varandra, eventuellt till och med kära. Men det är inte i den delen jag fastnar för i denna goda lördagsfilm. Inte det som stannar kvar.

Som en bihistoria med eftertryck finns den om pedofilen Ronnie, väldigt, väldigt fint spelad av Jackie Earle Haley, en multibegåvad person som tydligen varit med i filmer från 11 års ålder. Hans porträtt av den för förortsfamiljerna skräckinjagande mannen med hans sexuella störning är övertygande på alla sätt.

Han bor med sin mor i ett av husen i förorten, till grannarnas skräck. Mamman spelas av Phyllis Sommerville. Hon griper tag i mig. Hon vill rätta till sin sons liv när han efter en fängelsevistelse på grund av övergrepp mot barn återvänder till hemmet för att bo med modern. Hon vill lyfta upp honom, forma om honom, ge, hjälpa honom till ett normalt liv. Hon är stark, älskande. Hon gör nästan allt, skyddar sonen mot grannarnas mobbing.

Hon försöker förmedla till sin olycklige son att människan är stark. Det mänskliga beteendet är ett mirakel, säger hon. Människor stiger upp varje dag och trots att de vet att allt de älskar när som helst kan ryckas ifrån dem, så fortsätter de trots detta med samma framåtgång. Vissa med stor ångest, ett större antal med viss svårighet. Men få kastar in handduken.

Det är det genetiska urvalet, säger min man. Han kan han. Han kan tänka i annorlunda banor än mina. Tänk att jag, JAG, är resultatet av ett urval.

Jag har haft tät anledning att fundera över människans förmåga att hålla kvar livslågan de senaste åren. Hur man trots dåliga förutsättningar kan kämpa på fastän livets flamma blir tunnare och vekare. Det är sorgligt men också vackert. Döden är en del av livet. Nu ser jag att det finns också finns ett gränszon som man kan ta sig in och ut ur. Man lever och lär.

När jag körde iväg i bilen härom dagen, kom jag in på ett program där den kända dialogen ur Det sjunde inseglet spelades upp. "Vem är du?" "Jag är döden." Eller dödn, som Bengt Ekerot säger med ett lätt uppåt i andra stavelsen, nästan muntert om det inte hade varit för hans vita, stela ansikte.

Min kropp är rädd, säger Max von Sydow i scenen när döden frågar. Men inte han själv. Ofta är det väl nästan tvärtom. Att kroppen är redo, har gjort sitt och funkar dåligt – "utan tänder, syn och smak och allt" som Shakespeare skriver i Som ni behagar i den mästerliga monologen om människans åldrar. Men att man är rädd för döden.

I vår sekulariserade tillvaro känner de flesta av oss att livet det slutar när det slutar. Och det är något som vi trots våra användbara hjärnor, trots evolution, trots allt, inte riktigt kan förlika oss med.

Så det gäller att ha det gott så länge det går. Eller som Tage Danielsson sa en gång när det talades om livets ändlighet: Just därför är det vår förbannade plikt att försöka vara lyckliga. Liv+död=sant.Andra bloggar om: Döden, livet, Det sjunde inseglet, Little Children

Relaterade bilder: