45 år

Speglingar av livet ger oss konsten i olika former

35 års äktenskap firade Mats och jag för snart två veckor sedan. Vi gjorde en väldigt fin utflykt till Louisiana och det kändes kul att på detta vackra ställe med så mycket att se, dessutom med god mat, göra en manifestation över vårt arbete med vår relation genom åren.

För det är ju det en relation handlar om, bland annat. Man får arbeta med den, vårda den. Det är inte gratis. Viktigt är att på en gång ge den andra frirum och para det med tillit.

Filmen  ”45 år” inleds med svart bild och ett ljud som vi som är över 50 alla känner igen: Ljudet av en diabildsprojektor som matar fram bilder.

VI möter ett par som har varit gifta 45 år. Det ska snart firas. Paret lever ute på landsbygden med sin hund. De är barnlösa.

Kvinnan, Kate, vars perspektiv vi följer, är något yngre än mannen, piggare totalt efter att han fem år tidigare gått igenom en bypassoperation. Hon ängslas för honom.

Han får ett brev en av morgnarna före bröllopsdagen om att man hittat den han kallar ”min Katya” i den glaciär i Schweiz i vilken hon 50 år tidigare ramlat ned. Makens, Geoffs, reaktion på detta gör att Kate förstår att den där Katya varit mycket betydelsefull för Geoff. Det är ett spöke från det förflutna som dyker upp. Helt plötsligt.

Filmen är fantastiskt välspelad av de två huvudrollsinnehavarna, Charlotte Rampling och Tom Cortenay. Berättelsen, storyn, är bra som sådan. Jag blir, när jag sitter där på Kino i Lund, mycket upprörd inom mig när Kate gör den upptäckt som gör att hennes värld rasar samman, jag känner verkligen hennes känsla.

Men något inom mig reagerar också på annat sätt. Är detta trovärdigt? Kan vi ha så dålig kunskap om en partner sedan 45 år? Jag har svårt att tro det. De verkar vara nära varandra.

Vi pratar om det på vägen hem. Mats tycker absolut det är trovärdigt. Jag tänker att filmen också beskriver rätt traditionella könsroller hos de två – hon oroar sig, hon vårdar, det är så hon förhåller sig. Han kompartmentaliserar. Det som hände då, 50 år tidigare, det  har han skjutit undan inom sig av nödvändighet för att kunna leva det liv han lever (tror han i varje fall). Kanske det kan vara så? Kanske kan det också vara så att hon inte har anat? Att hon haft sin typ av förnekelse?

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Filmen är obehaglig, väldigt välspelad men jag är som sagt inte riktigt säker på att den har vunnit mig.

Men – samtidigt tycker jag att det är väldigt bra att det görs filmer om oss som är äldre. Och filmen är definitivt en påminnelse om att livet kan ändra sig radikalt även när man är gammal.

Så se den! Och missa inte den fina utställningen på Louisiana med verk av Kusama och Altmejd. Men gör som vi om ni kan: Åk dit när det är vardag så slipper ni trängas. Å andra sidan, efter 4 januari lär väl många dra sig för att åka till Danmark. Men det får bli en annan bloggpost …

Relaterade bilder: