I wanna hold your hand!

Jag står och trampar på crosstrainern på gymmet. Dessa 63-åriga knän kräva detta. Artrosen dök upp nästan samtidigt med pensionsbeslutet. Det är bara att träna på. Vad ska jag lyssna på idag då? Valet är givet.

Sedan julafton ligger Beatles på Spotify och jag väljer en av de många listor som redan skapats av Beatles enorma produktion. En av de första låtarna är ”I wanna hold your hand”. Jag dimper nästan i marken av all nostalgi som faller över mig. I wanna hold your hand. O. Yes.

Jag förflyttas till vår källare, hemma på Transtigen. Kanske är det just året 1964 när låten släpptes jag hamnar i. Jag har hippa. Så kallades det. Min blåa manchesterklänning inköpt second hand i Köpenhamn är på. Trots att ingen annan har begagnade kläder då (så hette det, före både second hand och vintage) så kände jag mig rätt säker i min klänning med röda kantband.

Kanske hade jag då gjort vägvalet ”vara annorlunda”? Pappa kunde ibland titta på mig och säga ”du inte vacker men du är sällsynt”. Kan det ha varit då och det som fick mig att välja den avtagsvägen? Det blev lättare liksom. Precis som att skolbetygen som jag fick gjorde att jag valde vägen ”vara kreativ” istället för duktig i skolan? Vem vet?

Jag dansade i varje fall med Svante på hippan som kommer för mig på Skrylles gym denna gnistrande Trettondagsafton. När jag hör Beatleslåten idag, mer än 50 år senare, kan jag känna dansstegen jag tar med killen som jag var kär i på vårt hårda källargolv. Vi liksom lunkade fram och tillbaka. Grejen var väl att hålla hand. I wanna hold your hand. Och att en stund vara lite nära, känna lukten och känslan av den andra.

Vi följdes åt till skolan, Svante och jag, ett tag. Hans blåa cykel minns jag glasklart, precis som hans kraftfulla kindben. Han var kortare än jag men vad betydde det? Jag minns att jag beundrade hans cykel mycket och sa det till honom. Kunde lägga märke till detaljer på cykeln som nu får mig att inse att jag egentligen bara gjorde samma trick som jag gjort senare, försökte dölja hur blyg jag var genom att rikta uppmärksamheten mot något helt annat. Den har många gått på. Han kanske tyckte jag var märkligt intresserad av hans cykel, vem vet?

Inget kan transportera en till en annan tid så som musiken. Och när jag tillbringar en timme på Skrylles gym i sällskap med Beatles musik och känner mitt 60-talsjag invadera mig blir jag verkligen lycklig. Också väldigt lycklig över att ha växt upp med den musikskatten som är så fenomenalt musikalisk, så genial. Det är något att vara tacksam för.

Andra bloggar om: Beatles, Svante, Artros, I wanna hold your hand, spotify, gym

Relaterade bilder: