Var det bra så?

Botten upp! Akvarell gjord med tryckteknik.

Vredgat humoristisk skildring. Härligt politiskt inkorrekt. Radikalt annorlunda litterär stil. Detta är några av omdömena som gavs om Lena Anderssons debutbok ”Var det bra så?” när den kom ut 1999. Allt gäller än. Det är en riktigt vass bok.

I den pocketutgåva som jag har läst finns ett rätt nyskrivet förord av Quasiar Mahmood. Han är uppvuxen i Tensta, samma förort som Lena Andersson tillbringade sin barndom i (läs här en intressant text av Lena Andersson där hon dialog med Mahmood).

Det är förorten boken handlar om, en fiktiv sådan, kallad Stensby. Det är förortslivet där blattar går i samma klasser som svenskfödda, där utslagenheten är stor i båda grupperna. Men gemenskapen saknas, de invandrade känner sig främmande för svenskarna och vice versa. Och de vuxna, lärare, myndighetspersoner, de försöker med en förtvivlad ansträngning låtsas som att det här gapet mellan grupperna inte finns.

Detta är satir. Lena Andersson som vass uttolkare av samhällsklimatet. Visserligen ett 70- och 80-talsklimat i Sverige men ack så aktuellt.

”Var det bra så?” är uppbyggd som små scener som var och en gestaltar någon typ av problem eller företeelse.Lena Andersson förmedlar iakttagelser kring samhället och den anda som rådde kring invandrare och integration under dessa decennier och det är mycket jag känner igen. Både den krystade välviljan och den misslyckade integrationen. Och inte minst alienationen.

Bokens huvudperson, Lotta Svensson (ett namn kanske lika vanligt som Lena Andersson) följs från det hon är fyra år fram till hennes vuxenhet.

En scen som skakar mig är när Zeynep, med turkisk bakgrund, hälsar på svenske Niklas som hon har varit kär i i tre år. Till honom säger hon: ”Jag skulle vilja ha ett eget företag en dag. Flytta härifrån och ha ett eget företag. Du och jag kanske kan starta ett.” Niklas: ”Du är ju sjuk i huvet ju. Ni har bara pizzerior och knarkföretag.” Niklas berättar att det säger hans farsa, han hatar blattar. Det gör hon med, säger Zeynep. Självhatet som väg till integration.

En annan scen tar tag i läraren i mig: Barnen blir sura för att läraren lovat dem att de ska tala om den stundande klassresan. Läraren vill tala om rasismen på skolan.  ”Jag blir så trött på er klassresa att jag inte orkar höra ett ord till om den. Det finns viktigare saker i livet. En av dom är att ta ställning mot det som har skett här på skolan. Nu ska vi skriva ett manifest mot rasism och har inte tid med nonsens.”

Suck. Så bekant. Barnen är på ett ställe (på väg mot skolresa, tjoho!), den vuxna någon annanstans. Och dessa manifest! Dessa integrationsplaner, dessa platta texter!

I Stensby är alla fattiga. Lottas ensamstående mamma är vårdbiträde, hon är trött när kvällen kommer och det finns aldrig pengar till några semesterresor.

Lotta klarar skolan bra och får efterhand en mer och mer kritisk blick till samhället hon lever i. Hon skriver ett brev till chefredaktören på en stor tidning om sin förort: ”Jag läste förresten något i går i din tidning, i skolbiblioteket. Jag läser att här i Stensby finns något som inte finns på många andra platser i Sverige. Det kallades mångfald. Motsatsen är enfald, skrev artikelförfattaren. Hans stil var mycket hurtig. Här fanns kraft, glädje, gemenskap, skrev han. Han var här och köpte sig en stor apelsin i centrum.”

Det här är en riktigt intelligent bok, lika viktig nu som när den kom. Att Lena Andersson var bara 29 år när boken kom ut känns nästan obegripligt. Men hon är en begåvad person. Det har jag tyckt länge …

Andra bloggar om: Lena Andersson, Var det bra så, integration, samhället, satir

Relaterade bilder: