The Danish Girl och The Suffragette

På bian, heter den här bilden. Ibland fattar jag inte riktigt var namnen kommer ifrån men jag griper tag i dem när de ramlar in i skallen. Akvarelltryck.

Två filmer har jag sett de senaste dagarna. Bara en av dem vill jag rekommendera. Och det är inte The Danish Girl.

Vi valde att se The Danish Girl  för att vi hade sett utställningen på Arken av danska Gerda Wegeners konst. Utställningstexterna lägger stort fokus på Wegeners privatliv med partnern Einar/Lili och deras historia så vi känner oss lite förbryllade av de många olikheter som finns mellan den information vi fått på utställningen och den som ges i filmen. Visserligen ska filmen vara baserad på en roman om Einar/Lili, med namnet The Danish Girl men det känns ändå märkligt.

Och dessutom är vi inte imponerade av filmen i övrigt. Miljöerna är roliga att se för det är i Köpenhamn en stor del av filmen utspelar sig. En antal blinkningar ges, tycker i varje fall jag, till Hammershøi, med dörröppningar och husfasader i hans stil. Men själva äktenskapet och paret? Relationen? Alicia Vikander spelar ok men är inte något extra. Filmen känns tunn och utan något riktigt tydligt anslag. Rätt besvikna är vi när vi lämnar bion.

Om någon gör intryck på mig i filmen så är det Eddie Redmayne som spelar Einar/Lili. Det är en svår roll – att gestalta Einars längtan efter det kvinnliga, där han till exempel går till en prostituerad mest för att kunna härma hennes kvinnliga kroppsspråk, fram till operationen som ska göra honom till den henne han vill vara. Det är övertygande. En scen som griper mig starkt är när Einar går till balettakademins garderob och tar av sig alla sina kläder framför en spegel och ser sig i den. Han verkar kunna acceptera det han ser tills blicken når hans könsorgan.

En annan liten men bra roll görs av Ben Whishawsom är min nya favoritskådis (ser honom just nu i London Spy). Honom ser jag också i denna eftermiddags film (alltså, lyxen att vara pensionist: Man kan dels gå på bio när man vill. Dessutom ger SF bra rabatt!). Det är The Suffragette jag ska kolla på. Och det är en film som griper mig. Ja, jag sitter med tårar i ögonen mest hela tiden, och det gulpar liksom till rätt ofta inom mig.

Det är London 1912. Slutet på industrialiseringen. Ingen modernitet än. Så att säga. Helvetet är kvar. Maud Watts jobbar sedan barndomen i tvätteriet där många, många kvinnor slits ut och arbetar för löner långt under männens. Så är det. Hon arbetar, hennes man arbetar också där och när de kommer hem på kvällen, utmattade, kan de tillbringa lite tid med sonen George.

När hon blir, lätt ofrivilligt, den som vittnar inför Lloyd George himself om missförhållandena på arbetsplatsen blir hennes man rasande. Hennes uppgift i livet är att vara hans fru. När hon fortsätter engagemanget, nu för kvinnlig rösträtt och blir fängslad, skämmer ut HONOM, ja, då kör han ut henne och sonen adopteras bort utan hennes medgivande.

Får så är det vid den här tiden i England att 1. hon har ingen rösträtt 2. hon kan själv inte disponera det hon äger eller tjänar om hon är gift 3. hon har heller inte rätten över det barn hon fött.

Så visst tusan får de nog, kvinnorna kring Emmeline Pankhurst (där vi ser Meryl Streep i en liten roll). Maud Watts man, den knölen, spelas just av Ben Whishaw med den äran.

Maud Watts, huvudpersonen, gör intryck på mig. Men det gör också Arthur Steed, den poliskommissarie som övervakar suffragetternas aktioner och håller koll på de olika inblandade. Han försöker värva Maud som informatör (det är Brendan Gleeson som spelar och han är så under- dunderbar): ”Jag har växt upp med flickor som dig” säger han och menar att hon inte kan förändra någonting, allt kommer fortsätta på samma sätt. Men är det inte en beundran man också anar hos honom, någonstans i det buskiga anletet? Jag hoppas det.

Som Agneta Croneld påpekar i en kommentar till den här bloggposten så är miljöerna i filmen enastående. Och hon har rätt. Man har verkligen ansträngt att hitta tidstypiska miljöer och rekvisita. Det ökar förstås känslan av trovärdighet.

Det känns som en viktig film att se. Det är en påminnelse om hur kort tid som gått sedan detta stora genombrott på vägen till jämlikhet mellan män och kvinnor.

I eftertexterna kan man se när några av världens länder lagstiftat om kvinnlig rösträtt. De unga länderna Nya Zealand och Australien gav sina kvinnor rösträtt tidigt, redan under 1800-talet, medan till exempel Schweiz väntade till 1971.

Det här kanske inte är en film som jag vill se om, den har inte just det värde som till exempel filmen Calvary, just med Brendan Gleeson, har. Den är en film som man njuter av att långsamt insupa, tolka och omtolka. Men The Suffragette är en film som jag tycker ni ska se. Den är viktig, den berättar på ett bra sätt hur situationen var för några av dem som kämpade för kvinnlig rösträtt. Och så mycket vi har att tacka dem för! Deras offer. De slipper vi.

Deras mod.

Relaterade bilder: