”Diktaren”, på eget förlag

Många är katterna i boken ”Diktaren”.

Jag fick ett mail från Katinka Bille. Hon har gett ut en bok, ”Diktaren”,  på eget förlag, och letade efter en bokbloggare som kunde recensera den. Helst en bokbloggare i hennes egen ålder.

Via sidan Författare på Facebook hade hon fått nys om Jahaja och jag tackade ja till att skriva om hennes bok här. Eftersom jag själv skriver mycket, och har en del i byrålådan som kanske kan komma att ges ut någon gång på liknande sätt, tycker jag det är kul att läsa  en bok utgiven på det sättet.

Katinka Bille kan skriva. Språket är korrekt, chosefritt sätt utan att vara simpelt. Styrkan i boken är miljöbeskrivningarna som vittnar om god kännedom om den del av Bohuslän där historien utspelar sig. För den som seglar är det också tydligt att Katinka Bille har god kunskap om den världen och båda dessa kunskapsområden ger trovärdighet åt berättelsen.

Berättelsen innehåller dock för många övernaturliga element för min smak. I centrum finns Paula, som jag ser som bokens både intressantaste och viktigaste karaktär. Men även andra kvinnoporträtt tecknas, som den unga journalisten Cattis och psykoterapeuten Dolores. Och sedan Gerda som visar sig vara Paulas mor.

Dolores dotter Angela försvinner och det utgör inledningen på boken. Sedan förgrenas berättelsen på ett sätt som jag inte tycker är till dess fördel. Det blir för många trådar, för många byten av tempus och perspektiv. Människoporträtten är inte speciellt övertygande som jag ser dem, trots att det finns en märkbar ansträngning att gestalta kvinnor av olika åldrar och socialgrupp.

Nej, styrkan i boken ligger i författarens kunskap om den trakt där boken utspelar sig. Då blir det vackert och närvarande: ”Hägerns hesa skrik kunde få hjärtat att komma i otakt om man inte hade hört det förut, men hon var vän med fågelkolonin som häckade på Råholmen och fiskade i viken.” Också en beskrivning av en lammfödsel är mycket övertygande och fin. Att Paula är veterinär ger möjlighet till dessa ”porträtt” av djur som känns mycket sanna och initierade.

I naturbeskrivningarna och miljöbeskrivningarna finns en trovärdighet och tyngd som jag saknar i människoporträtten. När det i epilogen visar sig att den okända fadern till berättelsens Paula är Evert Taube, blir jag nästan generad. Varför dra in honom i det hela?

Jag tycker boken borde haft ett stramare förlopp, ett mindre omfattande persongalleri och att den hade klarat sig minst lika väl utan dess övernaturliga inslag. Boken hade kunnat var intressant nog tror jag, med författarens goda kunskap om natur, djur, hav, himmel och väder i Bohuslän. Det märks att det är en person väl förankrad i det här landskapet som skrivit.

Det väcker min respekt att Katinka Bille tagit sig an ett så omfattande bokprojekt som detta, i, ja, nästan exakt, i min ålder. Och det är starkt, som sagt, att skicka boken för läsning till en för henne rätt okänd bloggare. Men jag är rätt kritisk.  Också till att boken får sitt namn efter den för handlingen mindre viktiga gestalten, Evert Taube, som förälskar sig i Paulas mor, Gerda. ”Så enkel, så ursprunglig.” Så beskriver den här fiktive Evert Taube den 50 år yngre Gerda som han förälskar sig i. Här känns det som att författaren förlorar omdömet.

Så nej, det är är inte en roman som faller i min smak även om jag kan se att det ligger mycket arbete bakom den. Konkurrensen är stenhård därute.

Men lycka till, Katinka! Jag hoppas att du hittar dina läsare. Tack och lov är smaken som baken delad.

Andra bloggar om: Katinka Bille, Diktaren, Evert Taube, bokbloggare

Relaterade bilder: