• Min fantastiska väninnna

    Posted on april 23, 2016 by in Konst och kultur
    _DSC2088

    På väg mot framtiden. Himmel och jord och djur idag nära oss

    Som jag skrivit tidigare så har en boks titel ibland en viktig funktion för läsaren. Den kan ge en riktning åt läsningen och utgöra en pusselbit i tolkningen av en roman.

    Min fantastiska väninna” av Elene Ferrante som skriver under pseudonym, handlar om den relation bokens berättarjag, Elena Greco, har till sin väninna, Lila. Vem som är den fantastiska av de två har förstås att göra med perspektiv. Men den enda gång orden uttalas i boken är det faktiskt av Lila om Elena, “du är min fantastiska väninna, du ska bli bättre än alla andra, både män och kvinnor.”

    Det känns paradoxalt att det är hon som säger så till huvudpersonen. För vi får som läsare följa Elena Grecos tidiga beundran av den säregna Lila, fram till hennes bröllop vid 16 års ålder. Och det är beskrivningen av den, Elenas tillbedjan, avund och också kärlek som är bokens stora behållning. Alla vi som haft en kvinnlig vän som vi sett upp till och nästan dyrkat, kan här ta del av det komplexa inre material som unga flickors vänskap kan innehålla.

    Lila är vild, egensinnig. Hon är extremt smart, lär sig hur fort som helst. Hon bryr sig inte om hur hon ser ut, hon gör otillåtna saker, säger det förbjudna. Elena beundrar, bävar, avundas. Det är väldigt trovärdigt, ja på ett sätt som får en att misstänka att stoffet i boken är självbiografiskt.

    Miljön är fattigt Neapel i efterkrigstid. Camorran regerar i den enkla och våldsamma miljö där flickorna växer upp. Patriarkatet är tungt etablerat och dominerande.

    Trots att Lila är så begåvad och lätt lär sig både latin och grekiska, har flera lånekort på biblioteket (hon använder hela familjens lånekort för att kunna låna många böcker) så är det Elena som får läsa vidare. Hon har en annan uthållighet, ett inre lugn kanske, som möjliggör detta. Det är paradoxalt men en livets paradox som i varje fall jag känner väl igen.

    Jag tycker boken är väldigt läsvärd, speciellt första halvan som skildrar flickornas barndom. Författaren skildrar det barnsliga perspektivet. Varför tog de ställning i en konflikt i kvarteret för en viss person? “Det är svårt att säga varför vi flickor stod på Lidia Sarratores sida på den tiden. Kanske för att hon hade regelbundna drag och var blond.” Vem av oss minns inte detta, hur de vackra på något sätt kunde verka så mycket bättre och mer värda?

    De två flickornas lärare som har sett Lilas stora begåvning blir oerhört besviken när hon hör att Lila Cerullo istället för att gå vidare med sina studier ska gifta sig. Hon säger något som berättarjaget aldrig kommer glömma: “Greco, allt det vackra som Cerullo hade i huvudet redan när hon var liten har hon aldrig fått utlopp för, och nu har det satt sig i ansiktet på henne och brösten och låren och på röven, och där kommer det snart att försvinna och sen är det som att hon aldrig har haft det.”

    Den ständiga kampen mellan ens längtan efter att vara vacker men att också lyckas intellektuellt, att bli någon mer än den man är genom sitt yttre, är något jag tror många känner igen sig i, kanske framför allt som unga. Den konflikten gestaltas på ett bitvis mycket starkt sätt i boken som jag dock tycker blir mindre bra efterhand. Trots det rekommenderar jag den och sällar mig till dem som tycker detta är en riktigt bra bok.

    Andra bloggar om: , ,

One Response so far.

  1. Agneta Croneld skriver:

    Jag läser den just nu o gillar det raka okonstlade språket! Själva berättelsen är ofta ganska rå och eländig men därigenom får man bra insikter om 50-talets Neapel. Det finns händelser o känslor som påminner mig om svårigheter i en växande vänskap. Nu måste jag bara läsa en skvätt…
    Tack, Eva för rescensionen!