Att besöka terra incognita

Heimat kallar jag denna bild som för mig står för det bekanta. Det är lätt att ge sig ut på resa till det okända när det finns en hembygd inom en, trygg och bekant. Bilden är cirka 60X75, akvarell.

Undrar ni hur det är att vara pensionär? Eller som jag föredrar att uttrycka det, med mitt behov för det egna personliga uttrycket, att inte lönearbete? Jo. Tackar för frågan. Det är mest underbart.

Varför inte kalla det att ”vara pensionär”? Visserligen stämmer det att jag lyfter pension. Men framför allt så arbetar jag inte mot lön. Jag gör annat. Kanske tycker ni jag är kvistig.

Det är mest underbart. ”Mest” kommer sig av att man får en kraftfull påminnelse, som min ohyvlade man uttryckte det, att ”döden är nästa steg” när man slutar med sitt arbetsträlande. Det blir liksom mycket mer uppenbart. Med den känslan kan det infinna sig en viss deppighet och dödsskräck. Men den vill jag inte låta drabba er.

Nej. Då hellre tala om mina upplevelser i de för mig tidigare okända länderna under det knappa år jag inte lönearbetat. Den största upplevelsen har varit i mötet och arbetet med flyktingar, framför allt i Malmö på Mötesplats Otto, Ensamkommandes förbunds mötesplats i Malmö.

Jag har lärt känna ett antal spännande personer med väldigt olika bakgrund. Vår gemensamma plattform har varit engelskundervisning där jag varit lärare och de elever. Det har varit en plattform som gett mycket mer än bara engelska och pedagogik. Jag har lärt känna dem, de mig. Våra möten har varit starka och lärorika.

Varje måndag tar jag mig till Malmö och undervisar två grupper i lokalen på Drottninggatan. Jag får många kramar och många bevis på uppskattning. Det är spännande att möta ungdomar som kommit hit, ofta under svåra umbäranden. Jag lär mig mycket.

Inte minst lär jag mig en hel del om hur många som faktiskt är beredda att göra stora insatser utan lön. Det är gott om frivilliga där och arbetet bedrivs med stor entusiasm. Jag har lärt mig att en organisation kan fungera ”bara” för att det finns tillräckligt många som är beredda att jobba för sakens skull.

Dessutom får  jag, som jag skrivit här tidigare, sedan en tid sånglektioner. Det är väldigt kul. Förutom att jag lär mig använda min röst och hur svårt det är att inte bara sjunga rent men också intressant, så lär jag mig lyssna på musik på ett helt nytt sätt. Spotify har ju en fantastisk funktion som gör att man kan läsa låtars text medan man lyssnar (i varje fall för en hel del låtar) och det har gjort att jag har fått mycket bättre kontakt med de sånger jag lyssnar på och försöker sjunga.

Jag har lärt känna Amy Winehouse som tidigare mest var ett namn för mig. Wow, en sådan röst, en sådan själ i den. Steve Earle har jag lyssnat in mig på, med hans ”God is God” på återkommande uppspelning. Men också min gamla vän Joan Baez dyker upp i mitt lyssnande. Sångerna, de bekanta, hittar jag till, och hennes rösts läge idag (hon är 75 and still going strong) matchar mitt eget.

Så, det är underbart att bryta ny mark, besöka nya länder, terra tidigare inkognita. Jag känner mig som en lyckans ost många gånger dessa dagar.

Att solen skiner rakt ned på oss för närvarade gör inte upplevelsen sämre. Leve våren, lusten och livet!

Andra bloggar om: Terra incognita, Steve Earle, Amy Winehouse, Joan Baez

Relaterade bilder: