-
Skifte
Posted on augusti 25, 2010 by Eva Nygren in ResorDen första jag ägde var en Nokia, en riktigt pålitlig en, med ett roligt gult skal i häftigt mönster som jag valt med omsorg. I Edinburgh på en pub, låg den i min jackficka. Jackan hängde på stolen. När vi gick från puben var mobilen borta.
Nästa var en sådan med slideskärm. Snygg den med, roströd och bra skärm. Efter några år började jag tycka att den var lite trist, tjock i förhållande till de tunna som folk började gå runt med då (om jag någonsin påstår att jag inte bryr mig om vad andra har eller inte har så påminn mig om detta). Jag ville också ha en tunn!!
Efter sådär en månads funderande, kollande på internet, besök i elektronikbutiker där man i stort visade mycket ringa intresse för mig och mina frågor – man ville bara att jag skulle köpa och gå, så gick jag in i en Teliabutik och köpte en dyr TUNN telefon. Snygg, tunn och alldeles, alldeles, visade det sig, hopplös att bli klok på. Jag fattade inte hur den skulle användas med alla sina (för mig dolda) finesser och ångrade mig snart bittert. Min son sa att det var det dummaste av alla mina dumma köp (eller något i den stilen).
Kan det vara skälet till att jag tappade den i en toalett? Telefon-Freud skulle nog påstå det. Telefonen dog en långsam död.
Vad göra? Jag köper en ny. Efter tre månader kör jag den (av misstag, vill jag påpeka) i två timmars 40-gradig tvätt. Ekonomivariant. Tvätten alltså. Efter det vill telefonen inte längre leva.
Eftersom livet är som det är, att jag är beroende av att kunna bli kontaktad, ja vem har inte anpassat sig till denna livsstil, oberoende av hur akuta familjeangelägenheter man behöver bevaka, så går jag då genast och köper den billigaste telefon jag kan hitta.
Och denna rackare, denna sega rackare som visar sig vara en telefon med världens minsta minne (man kan lagra bara 30 sms), den sämsta telefonkamera du kan tänka dig, ja, just denna telefon slipper både drunkningsdöd och tvättdöd.
Trots det ska det bli ett skifte. Jag har nämligen precis köpt en iPhone 4. Den ligger här framför mig och jag undrar: Kommer jag någonsin våga använda den? Jag menar, tänk på allt som kan drabba denna lilla superpryl?
Det bästa med den gamla telefonen är att man kan hänga en grej på den, som denna fina krokodil. Ölöppnare, påstår vissa
Ofta när jag går på gatan och tittar på de många människor, ta en gata i Malmö, som går runt med luren tryckt mot örat, eller med öronsnäckor i, pratandes rakt ut – – tänk om man var en tidsresenär, ja, bara från för 20 år sedan. Man skulle undra. Man skulle förundras över det man såg.
I den sista novellen i novellsamlingen som jag skrev om i min förra bloggpost, Interpreter of Maladies av Jhumpa Lahiri, handlar det som i så många av novellerna, om mötet mellan olika kulturer. Men också oväntade möten. En ung indisk man kommer sommaren 1969 till USA för att arbeta på MIT. Han hyr ett rum av en gammal kvinna. Varje kväll säger hon: "There’s an American flag on the moon, boy!". Varje kväll upprepar hon detta. Den unge indiern får veta av dottern att kvinnan är 103 år, född 1866. Sett ur det perspektivet är detta oerhörda som hände sommaren 1969 ännu mer fantastiskt.
Så många skiften hon måste ha upplevt, den kvinnan. Och Lahiri är fenomenal på att få oss att beröras av de slumpartade mötena, och de olika typerna av resor. De skiften vi människor upplever och måste anpassa oss till.
Som jag och min iPhone.
Andra bloggar om: iphone 4, Jhumpa Lahiri, teknik, månlandningen
Relaterade bilder:
jahaja – nu har du gjort det igen! Inspirerat alltså:)
Goa du. Men du har ju en sån fin redan.
ja, jo – men novellerna ska jag läsa i alla fall!
Iphone är på gott och ont. Vi har sådana som jobbtelefoner och, tja, den gamla Ericssonen jag hade innan var mer lättanvänd som telefon. Jag har inte ens lyckats ansluta Iphonen till internet än (det var trassel med leveransen av just min till jobbet och jag hann aldrig ta mig tid att sätta mig in i alla funktioner innan semestern). Men nu, när man är ute bland folk är det ett dj-vla surfande och pillande med Iphoner hela tiden, och det känns som en del stundtals tycker alla appar och allt surfande och donande är viktigare än att umgås med folk man har i sin närhet.
Sedan används de ju för att fuska i quiz med, vilket också är samvaroförstörande. Men kameran är ok och surfandet kan säker komma till nytta när jag väl får igång det.
Den verkar farlig, Eva. Vad jag förstår måste du inte bara sluta gå på toaletten utan du måste också sluta tvätta. Och att gå ut – det kan du glömma. Men snacka går ju.
Haha, ja, det är ju det jag kan. Snacka. Och som sagt, snacka bör man. Annars dör man. Visst sa nån så?
Intressant artikel! För 24 år sedan hade du kunnat se mig släpa omkring på en inhyrd mobiltelefon, med 20 cm lång antenn… Batteripaketet vägde nog omkring 10 kg, men till skillnad från dåtidens ”telefonstandard” kunde man ringa vem man ville, varifrån som helst… F.ö. rekommenderas läsning av min g:a Metroblogg (du har nog redan fått adressen), om användande av mobiler i bil vs trafiksäkerhet, och vad min gamle fader tyckte om bilkörning sv telefoni. Det var andra tider då. Sedan vet jag inte om det är typiskt kvinnligt, att maskintvätta mobilen? Jag har hört talas om fler kvinnor som gjort det, men aldrig lyckats göra det själv, även om det bara är jag som tvättar i mitt hushåll. Och även om jag står upp på toa, och ofta har mobilen i bröstfickan, har den aldrig lyckats hamna ”där nere”.. Men, man ska kanske aldrig säga aldrig!
Hmm, jag tror nog att skälet till att du har hört den historian om fler kvinnor, trots allt handlar om att fler kvinnor tvättar. Ett annat skäl kan vara att vi har sämre fickor. Jag måste säga att iPhonen är lite problematisk på det sättet, den tar lite väl stor plats. Men å andra sidan, nu när jag fått en crash course av min son, så ger den en fantastiska möjligheter!