Rom – en stad för friskusar

Nu har jag varit i Rom. Det hade jag inte sist jag skrev här. Mats och jag gjorde en kortresa till en stad som säkert kan besökas många många, gånger. Nu fick det räcka med knappt tre dagar.

Vi har varit i Italien tidigare och jag har aldrig riktigt blivit vän med landet. Jag är så beroende av kontakterna jag får, de snabba, spontana. När vi i söndags går av planet i Rom och uppsöker en bankomat som genast krånglar, går jag in på det som kallas Tourist Information. Där sitter tre kvinnor på stolar, en meter bakom disken. Distans markerad. Alla har armarna i kors. När jag kommer in tittar ingen av dem på mig. De är inne i ett samtal om något, och när jag berättar att bankomaten är trasig, rycker en av dem på axlarna. En annan säger efter några sekunder: Go to ADR. ???. Jahaja. Fin turisthjälp.

Jag fattar då varför jag inte känt mig välkommen alla gånger i Italien. Det finns folk som uppträder som de tre, förmodligen uttråkade, anställda på turistbyrån.

Men sedan går jag ut. En polis står och förklarar något för en person – för att förtydliga och stryka under det han vill säga, använder han en gest man ser här: Handens fingrar ihop i ett knippe och med en skakning och höjd hand visar han med sin gest vad han menar. Helt underbart. Man flyger några timmar och inte bara ett annat språk hörs, utan ett annat syns! Det är fint. Så jag bestämmer mig för att kolla på italienska gester. De är fina. De är rikliga. De är uttrycksfulla.  

Ni skulle kunna få läsa om vad vi såg i Rom, Colosseum, fantastiska Pantheon, underbara kyrkan San Clemente, eller kanske Piazza Navona. Men titta istället på mina foton.

Colosseum om kvällen, fångad med vår fantastiska Nikon 

För jag kan berätta att Rom är en stad för friskusar och friskisar. Mats har varit lite okry i höst. I tisdags kände jag under dagen att den smärta jag haft något dygn på vänster sida nedanför naveln var lite märklig. Jag kände mig underligt trött, satt ner hela den tid vi var på museum, inte alls likt mig. Feber, förstod jag då. När kvällen kom var jag helt slut, hade bekräftat att jag hade feber och blev rätt skrajsen eftersom jag insåg att jag svårligen skulle klara av hemresan med den sjukdomskänslan. Doktorn fick komma.  

Dottore Manfredelli talar inte mycket engelska men kan sina saker. Han knackar och lyssnar, han klämmer och frågar (delvis på italienska), han hummar. Till sist kommer diagnosen. En infekterad tarmficka. Jag ska inte äta grönsaker, choklad (han sa så men jag hoppas att han sa fel!), inte frukt, inte … ja, det var så mycket. Och det kan jag väl fixa. Bara jag blir bra.

160 euro kostar detta. Rätt häftigt även om jag lyckas få tillbaka dem via någon instans. Men det är fint med ett riktigt möte. Där fick jag till det, till sist. Simone Manfredelli, Medico Chirurgo, han kanske blev vändpunkten för mig?

Eller den rolige kyparen på trattorian som serverade mig en helt underbar pizza med enbart en suverän tomatsås, som för övrigt enligt Manfredelli säkerligen utlöste infektionen, ja, den kyparen hade något av Groucho Marx över sig. Och kan man annat än gilla, då?

Mats möter en vänfast men väggfast vän … 

Men frisk ska man vara när man går på Roms gator. Trots vår bristande kryhet kände jag de gamla romarna i stadens gränder, i Pantheon och runt Colosseums biljettkassa. De var här då. Vi var där nu. 

Andra bloggar om: Italien, Rom, sjuk utomlands, Pantheon, foto,

Relaterade bilder: