• Regnig onsdag med en god bok

    Posted on oktober 27, 2010 by in Konst och kultur, Övrigt

    Jag har talat med mig själv. Sagt till mig själv att jag måste jobba med min tendens att alltid försöka fylla livet med meningsfullheter. När det är onsdag ska jag läsa, måla, promenera, helst också blogga. Visst, allt är kul. Men det är bara kul om det är kul.

    Lusten, det handlar om att bevara lusten, göra det som känns lustfyllt. För det var ju så jag ursprungligen tänkte kring mina lediga onsdagar när jag för några år sedan, efter att jag hade fått borttaget ett malignt melanom, bestämde mig för att ge mig själv en dag i veckan vikt för mig, för min goda ensamhet.

    Ofta lyckas det. Ofta känns onsdagarna rika, glädjefyllda och som en fantastisk injektion av kontakt med mig själv. Men ibland blir det stress över det. Måste, måste, måste måla. Måste uttrycka mig. Det var inte tanken.

    Närvaron. Att känna sig närvarande i sig själv. Det är det jag längtar efter, behöver och älskar att uppleva. Då känner jag att jag lever.

    Denna onsdag blir medvetenheten om dessa tankar extra stark när jag läser "Den skamlösa nyfikenheten", en bok om samtal och närvaro i kontakten med andra människor – något som bara lyckas om det finns en kontakt med ens eget inre. Astrid Seeberger har skrivit en bok om samtal och vikten av djup kontakt med andra människor, vikten av att bli sedd, och den är skriven lite på samma sätt som ett gott samtal fungerar – lite överraskande ibland men ändå så att man känner förtröstan – detta kommer att leda till något gott, detta leder framåt.

    Att Seeberger citerar flera av mina favoritförfattare gör det inte sämre, Coetzee, Tunström, Aspenström. Men kanske finast är de berättelser hon använder sig av från sin egen barndom. Hon talar mycket om människors behov av varandra. I hennes barndoms by i Sydtyskland fanns en präst, Alois, en "kolossalt nyfiken människa" som hon uttrycker det. Han talade ofta om naturen och höll en gång en predikan om svampar som den förkroppsligade godheten. En sådan predikan hade jag velat höra! Prästen kunde säga om naturen: "Man kunde få för sig, sade Alois, att Gud har skapat skogen för att lära människan: att det finns band mellan allt." Är det kanske ett av skälen att vi upplever sådan njutning av skog och träd? Vi förnimmer deras sammanhållning, deras tysta gemenskap.

    Seeberger talar om vikten att benämna. "Ju rikare man kan benämna, desto rikare ser man." Hon skriver om hur utrymmet för goda samtalet har krympt i vår tid och pekar på ett övertygande sätt på skillnaden mellan att träffa någon i verkliga livet och via skype, chat etc. Det blir inte ett fullödigt möte om inte alla sinnen aktiveras. Att man idag talar om "vikten av det goda mötet" säger något om hur mycket det är en bristvara.

     

    Vägen är viktigare än målet 

    Ah, det är underbart, härligt, att läsa en god bok. Att få en onsdag där jag upplever och möter mig själv, helt och hållet lustfyllt.

    Jag rekommenderar boken för alla som intresserar sig för samtalet människor emellan och vad det kan göra för oss. Detta är inte en bok om samtalsteknik, nej, nej, utan något annat mycket djupare: det verkliga intresset för medmänniskan.

    Andra bloggar om: Astrid Seeberger, Den skamlösa nyfikenheten, onsdagar, närvaro

14 Responses so far.

  1. Adam skriver:

    Jag ska gärna läsa den där boken. Var det inte Astrid Seeberger P1 gjorde en dokumentär om för något år sedan, angående hur hon samtalade med patienter? Det var i alla fall en bra dokumentär. Och så håller jag med om tendensen att försöka göra meningsfullheter för ofta.

  2. Evan skriver:

    Inte bara ska du läsa den, du ska få den. Nästa vecka!

  3. Evan skriver:

    Inte bara ska du läsa den, du ska få den. Nästa vecka!

  4. Jah Hollis skriver:

    Jag gick på konsert på KB helt solo i torsdags. Jag vill gärna ha med mig någon att uppleva saker tillsammans med, men blir alltid lite nöjd när jag fixar det även på egen hand.

  5. Evan skriver:

    Ja, det är något visst i att hantera upplevelser ensam. Det blir annorlunda. Jag såg den hemska, men väldigt sevärda filmen Det vita bandet ensam för något år sedan. Det blev välditt starkt inom mig. Hoppas att det var fint på KB. Jag går på alldeles för lite konserter!

  6. Evan skriver:

    Ja, det är något visst i att hantera upplevelser ensam. Det blir annorlunda. Jag såg den hemska, men väldigt sevärda filmen Det vita bandet ensam för något år sedan. Det blev välditt starkt inom mig. Hoppas att det var fint på KB. Jag går på alldeles för lite konserter!

  7. Mikael skriver:

    Att göra ingenting är fantastiskt men så sällan det sker.

    På tal om film såg jag och en kompis Pasolinis grymma Saló på video för ett antal år sedan. Den hade varit jobbig att ta del av solo.

    En trevlig stund i en biograf var i Helsingör, där jag såg Paradisets barn helt ensam i salongen. Mellan första och andra delen rökte jag och maskinisten en cigg.

  8. Mikael skriver:

    Att göra ingenting är fantastiskt men så sällan det sker.

    På tal om film såg jag och en kompis Pasolinis grymma Saló på video för ett antal år sedan. Den hade varit jobbig att ta del av solo.

    En trevlig stund i en biograf var i Helsingör, där jag såg Paradisets barn helt ensam i salongen. Mellan första och andra delen rökte jag och maskinisten en cigg.

  9. Jah Hollis skriver:

    Mikael: Det låter som en speciell filmupplevelse där i Helsingör. Jag såg en gång Stranger than Paradise på en bio i Budapest och var troligen den ende icke-ungraren i den lilla salongen.

  10. Jah Hollis skriver:

    Mikael: Det låter som en speciell filmupplevelse där i Helsingör. Jag såg en gång Stranger than Paradise på en bio i Budapest och var troligen den ende icke-ungraren i den lilla salongen.

  11. Mikael skriver:

    Jäklar Jah, där hade jag velat sitta och höra och se hur aunt Lottie (väl?) togs emot.

  12. Evan skriver:

    Kul att ni har haft det kul på min JAHAJA-gård när jag var i Rom. När katten är borta … Ha!

  13. Evan skriver:

    Kul att ni har haft det kul på min JAHAJA-gård när jag var i Rom. När katten är borta … Ha!

  14. Jah Hollis skriver:

    Jodå, vi passar på. 🙂
    Mikael: Jo, det var nästan det mest minnesvärda (även om filmen i sig är en höjdare) när tant Lotte talade ungerska, tydligen rätt mustigt, och alla i salongen utom jag fattade och skrattade som bara den.