P1

Det är nästan bara i bilen jag blir varse hur himla bra P1 är. Varje gång jag sätter på radion och lyssnar så tänker jag att när jag är pensionär … då ska jag lyssna på P1. Speciellt om jag blir rullstolsbunden eller blind. För det som hindrar mig att sätta på radion i hemmet, är känslan att det är svårt att "bara" lyssna. Trots att programmen helt klart är värda det. Och jag menar, hur lång tid tar det att diska eller laga mat, eller stryka? Inte hela det goda P1-programmet under dagen, knappast.

Men som sagt, de kan sina saker. Idag hörde jag en utmärkt analys av läget i Korea, om situationen vad gäller stödet till Irland. Och så om de 25 thailändarna som är "stuck" i Åsele, i -25 graders kyla. De har varit här sedan bärsäsongen och kommer nu inte hem för att den arbetsgivare som anställde dem gått i konkurs. Inga löner, ingen hemresa. Den lokale ICA-handlaren ger dem mat. Jag tror folk är snällare i Norrland. Man fattar bättre i dessa sparsamt befolkade bygder, att man måste hjälpas åt och man fattar att man behöver mat för att hålla värmen.

Bra reportage också om den stackars dementa kvinnan i Skellefteå som bundits "för att dämpa hennes ångest". Herregud, hur tänker folk? Är det inte sånt som man naturligt associerar med ökad ångest? Så: P1, jag är ett fan. Himla bra radiokanal. Kanske ska jag börja sticka så jag slipper den, för mig, märkliga känslan när jag bara sitter ner och lyssnar. Ett tidstypiskt tecken. Ni vet hur det var i radions början. Folk satt nöjda och glada och lyssnade. Förutom vissa som stoppade strumpor. Eller sin pipa. För det var innan man slängde nötta strumpor. Och innan man visste att piprökning inte enbart var mysig.

Vid Petersplatsen, modifierat med viss hjälp av gratisprogrammet Pixlr