-
Historieskrivning
Posted on maj 9, 2007 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktI den personliga historieskrivningen deltar många aktörer om man använder detta trendiga ord i vid bemärkelse: Vi har det egna minnet, vi har det tillrättalagda och bortträngda minnet (jag tillåter mig inga psykologiska amatörförsök här), vi har övriga familjen, vi har, inte minst, fotona. Dessa foton, de ställer ofta bara till oreda eftersom de tycks göra att minnet bara fokuseras på det som skedde när kameran var framme!
Nåväl. I historieskrivningen kring min person finns en berättelse som delvis jag själv gett en extra tyngd: När jag som barn blev inlagd på sjukhus för scharlakansfeber så tog jag modigt emot de nålstick som varje morgon gavs mig för min sjukdomsläknings skull. Men efter nålsticket började jag varje morgon att gråta. ”Men lilla vän, varför gråter du efter att du har fått sticket, du borde ju gråta före?” sa den vänlige doktorn. ”Jamen, jag gråter för att jag vet att jag också ska få ett stick i morgon”, sa jag då.
För mig har denna berättelse kommit att representera något som jag ser som en typisk sida hos mig själv: Att förbereda mig för svårigheter som ligger framför mig så till den milda grad att jag när de väl inträffar så är jag rätt lugn. Lugn i, orolig innan.
Det finns fördelar med detta förhållningssätt. Men också nackdelar. En nackdel är att jag förbereder mig för saker som faktiskt aldrig inträffar och på så vis oroar mig i onödan. En annan att jag är dåligt förberedd för det som jag inte har räknat med.
Kanske är det denna attityd som gör att jag nästan kan vältra mig i dystopier, jag känner att det är min genre. För här kommer kanske det goda med detta förhållningssätt in. Genom att kreativt tänka på möjliga scenarier för framtiden, kan vi också göra det som är möjligt för att styra framtiden i bästa riktning. Jag talar både om det personliga och det mer allmänna.
Jag har läst två dystopier av Margaret Atwood av rätt olika slag, och också sett filmen Children of Men. En bra dystopi gör mig glad. En dålig dyster. Och nej, jag är inte konstig. Gott stoff är gott stoff, om än i dyster dosa.
Relaterade bilder:
Halliduttandemej vad gulligt. Annat var det när undertecknad låg på sjukhus, lämnad ensam vid 9 års ålder i ett tvättrum mitt i natten för att de inte ville rulla in mig i salen och störa de andra barnen. Klagade jag? Icke! Och har inte gjort sedan dess. Förutom den här gången. Vad är förresten URI? Har det med kiss att göra? Nu har jag för första gången kommenterat en blogg, du får gärna betygsätta mig. MVG? Ska jag säga något snällt, vilket man kanske bör på en blogg så är det att jag läser dina recensioner med förtjusning. Eller nej, det var kanske att ta i, men med stort intresse i alla fall. I kväll ska vi se Babel. Thanks to you.
Hälsningar (hälsar man på en blogg?)
Maria
Ps. Jag gillar också Atwood. Hör av dig när du läst typ alla! Läser Winterson nu, hon är inte så dum hon heller.
Ps. igen: För alla er cybervarelser som läser detta och tycker att jag är ohyfsad mot bloggaren bör jag kanske tala om att jag känner henne. Är det en bra ursäkt?
Winterson är riktigt bra. Håller med dig. Och vad gäller att du är ohyfsad så är det ju så att vi som känner dig också fördrar ditt beteende eftersom vi känner till den där historien med tvättrummet. Den har, som vi vet, satt spår som är mycket, mycket djupa. Kram på dig, kära Maria.
jag blev fast i ett förråd som gick i baklås. det var hos sandra carola. får man några points för det? tycker iaf det var en snygg koppling till dystopier. är det så det funkar?
Ja. Du bör med andra ord gilla dystopier. Speciellt sådana där oliktänkande/bögar/småväxta/medicinarstudenter blir utplockade, inlåsta och satta på undantag (ett sådant uttryck).Sedan sitter ni där i Sandra Carolas förråd och funderar ut The Revenge, den nya tiden som komma skall. Ja. Points.
Nog visste jag att vi är lika på många sätt, men jag skrattade högt när jag läste om ditt ta-ut-alla-olyckor-i-förskott-beteende. Själv brukar jag glädja mej åt ledigheten en hel månad innan semestern börjar, sen gruvar jag mej hela semestern för hur slitigt det ska bli att börja jobba igen… Man lever liksom bakvänt. Kom inte och säg att man ska leva i nuet – jag vet inte vad det är. Jo förresten – ibland när jag målar kan jag glömma både tid och rum.
Kära Katarina. Bakvänt är ett bra ord för det!
Jag ser du är inne på samma tema som jag i ”Do you remember?”. Synd att du lämnade det efter första stycket … Egentligen är det väl lite skrämmande att fotografier så ofta ersätter minnen. När är det det ena och när det andra? Har du läst Dagermans skräcknovell ”Den främmande mannen”? Där är det ännu värre: mannen känner inte igen nånting på de familjebilder hustrun utmanar honom med.
Men du vet, Igor, min bloggpost hade ju inget att göra med det du skrev nu 2008 i maj, så därför skrev jag inte så långt om just det! Nej, syftet var egentligen att visa hur vi präglas till typer, får roller, med hjälp av till exempel foton. Men också som i mitt fall, med hjälp (om man nu kan se det som hjälp) av anekdoter, myter, kring ens person. Jag försökte kontrollera en värld som jag kände mig maktlös inför. Men var det så eller blev jag som myten kring min person?
Fotona är nästan värst i den här osäkra historieskrivningen. En enstaka bild, som den av dig och din dotter i parken, kan få ett enormt symbolvärde, inte alls i paritet med händelsens verkliga innehåll eller -börd. Skumt.
Har du sett Wim Wenders ”Till världens ände”? Om inte så borde du.