-
Hemma igen
Posted on september 14, 2011 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktJag kommer in genom dörren, slår igen den. Står i hallens nyskapade ljusa miljö och känner mig lite handfallen. Vad händer nu?
Förr: Jag kommer in genom dörren, kollar posten. Någon räkning, något kort kanske från en vän som föredrar snigelpost. Går till telefonen och tittar efter telefonmeddelanden. Under kvällen svarar jag på något telefonsamtal. De som ringer kan vara folk som jag känner eller inte för det visar sig inte förrän jag lyfter luren eftersom vi ännu inte har en nummerpresentatör. Jag ringer kanske också någon vän. Jag tittar på nyhetssändningen 19.30, sedan följer jag eventuellt en serie på teve om det är rätt dag för den, eller läser en bok.
Nu: Jag kommer in genom dörren. På väg hem från jobbet, på bussen, har jag läst några mail och också besvarat dem. Någon kanske ringer mig under bussturen, en kamrat, en hantverkare som vill bestämma tid med mig. Jag ritar lite på min iPhone med ritprogrammet och skickar iväg en hälsning till någon med bild.
När jag en dag som denna kommer in genom dörren efter hemresan står jag handfallen. Post är där nästan ingen. Räkningarna går på autogiro och det är ytterst sällan jag får någon personlig post. Jag blir nästan rädd när jag, just denna dag, ser ett stort kuvert från Mats arbetsgivare, universitetet. Det visar sig att det är ett meddelande att han från och med april 2012 kan börja ta ut sin pension – vissa saker måste tydligen fortfarande komma till mottagaren på papper.
Jag går till telefonen och tittar om meddelandelampan blinkar men det gör den aldrig numera. Min mor kunde ringa vårt hemnummer men det är nu länge sedan och få andra gör det nu. Jag vet knappt när jag senast fick ett privatsamtal i telefonen. Mina vänner, barn och syskon ringer nästan alltid min mobil. Jo, Romanklubben har sökt mig flera gånger till hemnumret, trots Nix. Nu har jag lärt mig, eftersom jag har en nummerpresentatör, att helt enkelt inte svara när det är 08-nummer med mycket lättmemorerade nummer, speciellt om de kommer på kvällen. Det är ingen jag känner ändå.
Jag tittar på nyheterna kl 19.30 fortfarande, men det är nästan enda gången jag sitter vid teven, det mesta övriga ser jag på Svt play när jag själv känner för det. Detta har inneburit att jag ser mer fiction, eftersom jag kan välja i den kategorien och se programmen när jag har tid. Det innebär att jag styr själv men också att jag överraskas mindre, eller kan man säga leds mindre av programtablåernas upplägg. Eftersom jag gillar fiction och det finns tillgängligt när jag vill på playkanalen så ser jag mer av den genren än vad jag egentligen tycker är bra.
Måla kan jag ju göra förstås, denna kväll. Jag kan då välja både att sitta i min lilla miniateljé på vanligt sätt, eller att sitta vid iPaden och måla i ett datorprogram. Att måla så är spännande och ger roliga och snabba resultat men det ger också mycket mindre hantverkskänsla än när jag sitter med kritor eller penslar.
Jag kan läsa en bok. Visst, även den kan jag läsa på iPaden men dit har jag inte kommit än. Däremot märker jag att jag, JAG, som alltid har läst, alltid älskat att läsa, får större och större motstånd mot att ta mig in i bokläsningen. Vad hindrar mig? Jo, alla dessa snabba fixar som jag nämnt ovan, dit jag då också måste lägga till Facebook. Även om jag inte tillbringar mer än en kvart eller tjugo minuter vid Facebook så är det del av min begränsade lediga tid efter en arbetsdag som går till dessa snabba "möten" som Facebook ger.
Stopp! Nix!
För egen del känner jag att jag medvetet måste jobba mot det som jag ogillar i den verklighet jag beskrivit ovan. Man glider långsamt och omedvetet in i en tillvaro där förutsättningarna egentligen inte är de man gillar eller aktivt väljer. Det ska man sätta stopp för.
Jag gillar modern teknik. Jag gillar mycket i vårt moderna kommunikationssamhälle, och det jag sysslar med just nu, skriver här, är en del av det. Men just det hastiga som ingår i vår livsstil idag är något jag är tveksam till. Jag tror på viss långsamhet. Eftertanke. Och att blogga hjälper mig med det.
Andra bloggar om: Livsstil, telefonmeddelande, post, långsamhet, blogga, post
Relaterade bilder:
Jag = En som fortfarande – trots all teknik – älskar att handskriva långa brev; skickar vykort och nästan väljer bort att svara i min mobil. Onåbarhet – långsamhetens lov!
Jag = En som fortfarande – trots all teknik – älskar att handskriva långa brev; skickar vykort och nästan väljer bort att svara i min mobil. Onåbarhet – långsamhetens lov!
Ja, kunde väl tro att du är en ”sån”!!
Ja, kunde väl tro att du är en ”sån”!!
Jo, tempot är avsevärt högre än vad vi kanske önskar eller så är det innehållet som svämmar över. Kanske just därför så många människor och magasin – och böcker (kolla Babel för två, tre veckor sedan) – den senaste tiden handlar om att koppla ner och ifrån, för att koppla av.
Jo, tempot är avsevärt högre än vad vi kanske önskar eller så är det innehållet som svämmar över. Kanske just därför så många människor och magasin – och böcker (kolla Babel för två, tre veckor sedan) – den senaste tiden handlar om att koppla ner och ifrån, för att koppla av.
Jag satt på tåget till Kristianstad i går och snett framför mig satt två killar och två tjejer i 20-årsåldern. Alla stirrade mest in i sina telefoner hela tiden. De är något som har hänt och jag är inte så övertygad om det enbart är av godo.
Roligt att du gillade apfilmen jag nämnde och att du gillade mina skuggbilder. Dessutom kan jag berätta att jag var ute i naturen häromdagen. På en plats som jag tycker är väldigt speciell:
http://jahhollis.blogspot.com/2011/09/en-magisk-plats-pa-skanes-sydust.html
I afton ska jag till Köpenhamn och kolla The Specials, gamla favoriter som återuppstått efter närmare 30 års tystnad. Musik kan i alla fall fortfarande vara äkta, i en relativt liten konsertlokal är det svårt att dölja sig bakom tekniken:
http://www.youtube.com/watch?v=cntvEDbagAw&NR=1
Jag satt på tåget till Kristianstad i går och snett framför mig satt två killar och två tjejer i 20-årsåldern. Alla stirrade mest in i sina telefoner hela tiden. De är något som har hänt och jag är inte så övertygad om det enbart är av godo.
Roligt att du gillade apfilmen jag nämnde och att du gillade mina skuggbilder. Dessutom kan jag berätta att jag var ute i naturen häromdagen. På en plats som jag tycker är väldigt speciell:
http://jahhollis.blogspot.com/2011/09/en-magisk-plats-pa-skanes-sydust.html
I afton ska jag till Köpenhamn och kolla The Specials, gamla favoriter som återuppstått efter närmare 30 års tystnad. Musik kan i alla fall fortfarande vara äkta, i en relativt liten konsertlokal är det svårt att dölja sig bakom tekniken:
http://www.youtube.com/watch?v=cntvEDbagAw&NR=1
Det är något …
Det är något …
Härligt att läsa ditt inlägg Eva! Där finns så många igenkänningsaspekter – även för mig här nere på andra sidan ekvatorn. Jag kom på att du bloggar och gick in för att skaffa mig inspiration eftersom jag funderar på att börja. Men din är så fin att jag nästan blir rädd för att försöka. Undrar om du ser detta inlägg? kram på dig i alla fall!
Härligt att läsa ditt inlägg Eva! Där finns så många igenkänningsaspekter – även för mig här nere på andra sidan ekvatorn. Jag kom på att du bloggar och gick in för att skaffa mig inspiration eftersom jag funderar på att börja. Men din är så fin att jag nästan blir rädd för att försöka. Undrar om du ser detta inlägg? kram på dig i alla fall!
Hej Eva, ja, det är klart att jag ser ditt inlägg! Jag får ett mail när någon skriver en kommentar. Kanske kan du skriva in, som utomstående, om du vill se uppföljningen på din egen kommentar?!
Det är väldigt kul att blogga, eller snarare, att skriva. För det är ju det jag gör, jag ser det inte på annat sätt. För mig är det ett sätt att få skriva om sådant som av någon anledning känns angeläget. Ofta är det rätt personliga saker som jag liksom behöver reda ut. Då funkar skriften för mig. Jag tror att du skulle uppskatta det. Det är ju väldigt annorlunda än Facebook som jag inte vill moralisera över, det är ytterligare en variant, ett sätt att kommunicera. Men för mig är JAHAJA väldigt mycket viktigare. Mer personlig, mer reflekterande. Är du vän med Ingrid E? Hon har en blogg som heter Humfridas funderingar som jag tror att du skulle uppskatta.
Jag blev väldigt glad över din hälsning, kanske mer än du kan ana!
Hej Eva, ja, det är klart att jag ser ditt inlägg! Jag får ett mail när någon skriver en kommentar. Kanske kan du skriva in, som utomstående, om du vill se uppföljningen på din egen kommentar?!
Det är väldigt kul att blogga, eller snarare, att skriva. För det är ju det jag gör, jag ser det inte på annat sätt. För mig är det ett sätt att få skriva om sådant som av någon anledning känns angeläget. Ofta är det rätt personliga saker som jag liksom behöver reda ut. Då funkar skriften för mig. Jag tror att du skulle uppskatta det. Det är ju väldigt annorlunda än Facebook som jag inte vill moralisera över, det är ytterligare en variant, ett sätt att kommunicera. Men för mig är JAHAJA väldigt mycket viktigare. Mer personlig, mer reflekterande. Är du vän med Ingrid E? Hon har en blogg som heter Humfridas funderingar som jag tror att du skulle uppskatta.
Jag blev väldigt glad över din hälsning, kanske mer än du kan ana!