Ute och inne

Jag går ut denna vackra dag på min onsdagspromenad. Solen lyser över de ännu bara delvis höstfärgade löven. I trädgårdarna syns fortfarande sena blommor. Som vanligt faller jag i tankar under promenadens för kontemplationens så välgörande lunk.

Ännu är inte trädgårdarna i träda

Kronprinsen i Malmö. Jag minns det från när jag var barn. Nu är det säkert mycket som är annorlunda, vår son jobbar där och cyklar hem genom kvarter som även jag cyklade genom när jag gick på gymnasiet. Jag minns hur enormt spännande det var när Kronprinsen byggdes, osannolikt högt reste det sig och den blåa fasaden lyste i solen. 

I botten på Kronprinsen fanns ett EPA. En julafton, jag var kanske 6-7 år, sa min pappa plötsligt, nu ska vi åka och köpa en julklapp till dig från mig. Detta hade aldrig förr hänt. Mamma hade köpt alla julklappar, varför detta infall? Jag förstod att något var konstigt med det hela men följde förstås med. Inne på EPA var det massor med folk som handlade julklappar i sista stund. Många av dem handlade sent för att de hade jobbat in i det sista. Vi handlade sent, trodde jag, för att pappa hade fått dåligt samvete för att han aldrig handlade något till mig. 

Vi gick runt där rätt planlöst. Pappa frågade, gillar du den, eller kanske den? Jag ville inte ha något alls av det vi såg, inget var i min smak, men till sist beslöt jag mig för att ta emot ett smyckeskrin i fusksilver med någon sorts utsmyckning och rött foder. Jag minns väl när jag stod och tittade på det. Det var inte fint. Men jag skulle få det av pappa. Jag förstod att jag skulle göra honom glad genom att ta emot det.

Jag hade länge kvar det där smyckeskrinet och det ligger liksom i ett speciellt skimrande ljus i mitt minne men ingen annanstans, det finns bara kvar som bild inne i mig.

Du måste ha varit äldre än så om du minns det så väl, säger Mats när jag berättar. Jag tänker, kanske gick det inte alls till som jag minns? Kanske bad jag pappa att vi skulle gå iväg och handla? Kanske var jag mindre, äldre? Minnena är subjektiva. Den objektiva sanningen, ja, hur finner vi den? Kan vi finna den?

Delvis söker jag svar genom att skriva, faktiskt, och tala. Och när jag nu googlar på Kronprinsen, idag 2011, så ser jag att det var färdigställt 1964. Då var jag 12 år. Jag var alltså förmodligen 12-13 år när detta hände.

Min pappa blev sjuk omkring den tiden. När han några år senare låg på sin dödsbädd, bokstavligen talat, sa han att han borde ha varit snällare mot mig under min uppväxt. Kanske var EPA-shoppingen den gången ett försök till detta.

Långa skuggor kastad av en kort kvinna

På väg hem går jag in på Kungsgårds bageri och köper lite färskt bröd och kaka. Jag går hem genom ett lugnt Dalby. Ser en mamma i en trädgård med sitt lekande barn. De nuar. Njuter av stunden. Så ock gör jag. 

Andra bloggar om: tankar, inne och ute, minnen, Kronprinsen Malmö

Relaterade bilder: