• Jane och Sophie

    Posted on oktober 9, 2011 by in Resor

    Jag har längtat efter att se den senaste filmatiseringen av Jane Eyre, romanen av Charlotte Brontë från 1847. Romanen kom i svensk översättning redan 1850 enligt wikipedia, vilket är anmärkningsvärt snabbt. Boken läses fortfarande över hela världen.

    Filmen gjorde inte mig besviken. Bilden av den viljestarka unga Jane med sin kraftfulla personlighet och sin integritet, känns igen från den jag skapat mig vid läsning av boken. Och det beror säkert på skicklig regi av Cary Joji Fukunaga men minst lika mycket på en enastående insats av nu 22-åriga Mia Wasikowska. Hennes gestaltning är lågmäld och hennes medel är diskreta och mycket övertygande. Hon arbetar med ögon, mun och hållning (Mia har tydligen ett förflutet som balettdansare) och vi känner Janes styrka, korsetterad till en början anstående den tidens koder, efterhand mer öppen. 

    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=8IFsdfk3mlk&w=560&h=315]

    Historien är ju klassisk och känd av många: Den föräldralösa Jane Eyre blir förskjuten av sin moster och tillbringar många svåra år på en hemsk internatskola, får sedan arbete på det avsides liggande godset Thornfield. Ägaren är Mr Rochester (spelad av Michael Fassbender). Janes uppgift är att ta hand om hans myndling, som det kallas, en flicka som Rochester är far till (även om detta förmedlas på ett rätt dunkelt sätt i både roman och film). 

    Mötet med Rochester kommer en bra bit in i berättelsen men deras kontakt blir snabbt betydelsefull för dem båda. Mr Rochester driver på, en katastrof närmar sig och, ja, resten får man antingen läsa eller se sig till. 

    Det som gör filmen till en stor upplevelse även för mig som läst boken och rekommenderat den till många, är att stämningen känns igen och Jane är väldigt mycket sådan som jag föreställt mig henne. Tempot i filmen är lågt men gestaltningen laddad och kanske finns här den främsta skillnaden mellan bok och film. Boken ger ju självklart en mycket mer långvarig upplevelse, vilket i sin tur gör att upplevelsen lägger sig inom en på ett annorlunda sätt.

    Mia Wasikowska är fantastiskt bra. Var har jag sett dig innan, tänker jag när jag sitter där i biosalongen. Först hemma hos Google kommer det: Hon är ju onsdagspatienten hos psykologen Paul Weston i första säsongen av In Treatment. Där spelar hon en yngre person, här en lite äldre. Båda rollerna med bravur. Henne kommer vi se igen, helt klart. 

    Fassbender som jag känner till både från fantastiska Andrea Arnolds Fish Tank och även Tarantinos Inglourious Basterds, är mycket skicklig i sitt spel som den mörke, depressive Rochester. I DN har Malin Ullgren skrivit en intressant artikel om dystra, mörka manliga karaktärer i filmer och romaner och mansrollen, bland annat om Rochester i Jane Eyre. En intressant artikel även om jag inte håller med henne i allt.

    Men faktum är att det alltid varit Jane Eyre själv som intresserat mig i boken. Jag har sett kärlekshistorien med Rochester som en del i berättelsen Charlotte B lägger in för att väcka intresse, spänning, ge boken ett romantiskt innehåll. Det gäller även mer ruskiga inslag i boken. Hon ville bli läst.

    Det jag tror många av oss fastnar för är porträttet av denna starka unga kvinna, mellan 17 och 19 år i boken, som trots mycket dåliga odds och många kränkningar, lyckas behålla sin känsla av egenvärde och självrespekt, sina ideal om vad kärlek är och hur hon vill leva sitt liv. Detta gestaltas väldigt fint i filmen och jag rekommenderar den varmt, varmt. 

    Vi såg filmen på Entré där vi satt i en biosalong med tysta med-tittare, som filmen kräver. Längst bak satt dock någon person som hade problem med sin impulskontroll. Därför kunde det vid mycket stämningsfulla ögonblick då det var tyst från film och publik, komma ett "Haha" eller "Fuck you bitch".  Ingen höjdare. Jag tror att de hade gått på fel film. Men det hade inte jag!

    Andra bloggar om: Jane Eyre, romanen Jane Eyre, vara tyst på bio, Mia Wasikowska