Igår kväll var det möte i Nyvångsskolans aula här i Dalby. Man skulle informera om planerna på att bygga temporära bostäder för flyktingar.
Liknande möten har hållits i några andra byar i Lunds kommun. Ibland har stämningen varit hätsk.
Informationsmötet igår handlade också om ett kommunalt byggprojekt som ska genomföras i Påskagänget, det nyaste bostadsområdet här i byn. LKF ska låta ett femtiotal lägenheter gå till flyktingar. Jag har följt en tråd i en Facebooksida som heter Vårt Dalby, sett tankarna som framförts där både kring de tillfälliga bostäderna och kring de permanenta. Åsikterna har varit av olika slag.
Vi som talade i panelen på mötet representerade flyktingsamordningen i Lunds kommun, stadsbyggnadskontoret, socialförvaltningen, kultur- och fritidsförvaltningen och LKF. Också byggnadsnämndens ordförande var där. Jag var med som representant för den ideella sektorn.
Tanken med att ha mig med var att vidga perspektivet på mötet lite grand, nämligen genom att peka på att integrationsarbetet också genomförs av frivilliga. Det tycker jag var en smart idé.
Jag berättade om min bakgrund som lärare och hur jag jobbat på Ensamkommandes förbund i Malmö. Vidare om undervisningen i svenska för flyktingarna som bodde i Dalby under förra våren. Jag talade om vikten av möten mellan flyktingarna och de som bott i Sverige länge. Att möten är den viktigaste faktorn i integrationen.
Publiken kan ha varit ett hundratal (jag är rätt kritisk mot hur man informerat om mötet, det kunde gjorts bättre, och det kunde ha kommit fler människor från andra delar av Dalbybefolkningen) och bland dem var ett par med Sverigedemokraternas jackor, bland annat Ted Ekeroth.
Efter att vi hade berättat om det som var våra ansvarsområden eller intresseområden kunde publiken ställa frågor. Till en början kom det frågor från någon som inte ansetts sig ha blivit tillfrågad om boendena som närmaste granne, om hur det går till med bygglov, någon sur kommentar om hur tjänstemännen är kreativa när det tar ställning till överklaganden. Det kom en fråga om hur det kan komma sig att ”de kan få gå före oss i bostadskön när vi får vänta i många år”. Sverigedemokraternas inlägg gav applåder från stor del av publiken men det gjorde också det från en som sa att ”detta är inte ett politiskt möte”.
Ja, det var brokigt. Efter ett tag kändes det som andan vände i lokalen. En person frågade om det fanns någon som kunde samla de personer som vill hjälpa flyktingarna i en kontaktlista. Det kom också frågor om varför det inte var inplanerat fanns något allrum för flyktingarna i de temporära bostäderna. Det bestämdes att de som var intresserade av att hjälpa till när flyktingarna kommer till Dalby skulle stanna kvar efter mötet. Jag var förstås en av dem. På kontaktlistan som jag fick senare igår kväll var det 22 namn!
Det var ett möte i demokratins tecken tycker jag. Informationen som gavs var fyllig och tydlig. Många olika röster hördes, olika vinklar på det som händer ventilerades. I stort tycker jag att det var ett bra möte som jag dock önskar fler hade kommit till.
Skånskan var där och bevakade. Den tidningen är bra mycket bättre på att bevaka lokalnyheter än Sydsvenskan. Det är viktiga saker detta, att folk möts och får säga vad de tycker. Att berätta om och beskriva demokrati i praktiken tycker jag är en av pressens viktigaste uppgifter.
Andra bloggar om: Dalby, flyktingar, temporärar bostäder, LKF, frivilligarbete
Bra med folk som förstår och ställer upp.
Men heter stadsdelen Påska-gänget? Vad är det för ett gäng?
Hej Bert, ja, idag är det viktigare än någonsin att säga vad man tycker. Påskagänget, ja, kanske är det ett antal harar som bor där … Nä, vet faktiskt inte, det är ett konstigt namn!
Härligt att det ändå fanns så många som ville ställa upp! Det är väl tur att det finns folk som börjar ställa egna frågor och inte bara hänger på det negativa!
Vad är det din bild heter?
Ja, det kändes fint! Jag hoppas att vår by kommer bli en bra plats för de nyanlända. Min bild heter ”Stockholm tog mina barn ifrån mig”. Det är kanske lite drastiskt, men faktum är att båda våra barn bor där och jag önskar de bodde närmre. Men jag vet att det kunde vara värre …