Wolff och Gulliksen, tur och retur

Den här skenbart enkla målningen av Vasarely kan man se på Skissernas museum i Lund. Nu renoverat och en fantastisk plats att besöka.

Tur och retur till Stockholm i tyst kupé. Det är upplagt för bokläsning och den här gången har jag två böcker med mig.

Den första, ”De polyglotta älskarna”, Lina Wolffs Augustpris-belönade bok, har jag läst redan en gång. Det var då som ett bibliotekslån och jag fick inte den tid på mig som jag behövde. När Lina Wolff skulle komma till Staffanstorps bibliotek härom veckan så passade jag på att åka dit och lyssna. Hon är en god berättare, känns högst närvarande och mycket opretentiös. Det kändes roligt att kunna köpa boken signerad av henne (nu ser jag att boken går på bokrean i inbunden form!).

När jag säger till henne att jag tycker att boken är skenbart enkel men att den sedan visar sig vara mer komplex än vad man först tror, ”lätt, svårt, lätt, svårt”, då blir hon glad. Så vill hon gärna att bokens ska fungera, säger hon till mig.

Men som sagt, skenet bedrar. Språket i boken är utan krusiduller. Vi får följa tre personer. Ellinor som liksom Lina Wolff själv kommer från en liten by i Skåne. Max Lamas som är författaren till den text som har gett boken dess namn. I sista delen följer vi Lucrezia, även hon med en relation till denna text, alltså manuset ”De polyglotta älskarna”.

Någon frågade mig om jag kunde förklara vad boken handlar om. Jag tänker inte på den så. Det stör mig inte på något sätt att jag inte enkelt kan säga vad ”den handlar om”. Framför allt Ellinor, den första person vi möter, gör starkt intryck på mig. Hon liksom kastar sig ut, har ett udda och egensinnigt och också starkt ensamt förhållningssätt till livet. När hon söker kontakt på internet med en man som hon reser till huvudstaden huvudstupa för att träffa så ger hon sig in i en relation med honom med någon sorts märkligt negativ drivkraft. Han våldtar henne och när hon trots detta dröjer sig kvar i hans hus vid havet, hittar hon ett manus. Det kastar hon på en brasa som brinner i huset. Hon är väl medveten om hur viktigt mannen i huset anser manuset är.

Boken är fascinerande och unik. Den skulle kunna uppfattas som sökt eller kanske till och med pretentiös men jag ser inte den så. Jag går med glädje in i Wolffs underbart lätta prosa och oerhört märkliga människoöden och accepterar att här är en bok att njuta av. Inte analysera i bemärkelsen sönderdela. Den är komplex och labyrintisk. Det gäller att inte stirra sig blind på att hitta ut.

Det finns ett rätt tydligt feministiskt anslag i boken och kanske även litteraturkritiskt. Calisto, mannen som våldtar Ellinor, blir häpen när han hör att Ellinor läst alla hans böcker av Michel Houellebecq och även senare i boken tas författaren upp som ett exempel på en författare som är så svår att nog inte en kvinna kan läsa honom.

För mig som jobbar mycket med bild kan jag uppskatta en bokläsning som är icke-analytisk. Man ger sig hän åt de ytor som målas upp och deras sammanhang, kanske lite som att titta på Vasarely. Det är inget man förstår. Man tar in. 

Här en relationsbild som föreställer mig och min pappa. Jag anar trycket och komplexiteten inom mig i förhållande till honom när jag tittar på den. Den förklarar något bättre än ord kan.

Jag tycker att detta är stor litteratur, en mycket värdig Augustvinnare. Att jag läser boken två gånger säger något om dess komplexitet och Lina Wolff säger också vid författarbesöket att hon tycker om böcker där man känner att man vill läsa om dem när de är slut. Det är något cykliskt i detta som jag både kan förstå och uppskatta.

På resan tillbaka till min lilla by i Skåne från storstan läser jag Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap”. Det är en mycket annorlunda upplevelse. Också den boken är lätt att läsa, inga hinder i språket eller stilen gör att jag måste läsa om. Under fyra timmar på kvällståget hem tar jag mig igenom den här berättelsen som för mig känns oerhört sorglig.

Som alla läsvärda böcker ger den mig en långvarig stämning efteråt. När jag slagit ihop boken är jag nedstämd av det jag läst, men upprymd av litteraturens kraft. Och också denna bok låter sig svårligen tolkas, även om det finns stora skillnader mellan denna och Wolffs bok. Lina Wolffs bok tycks mig ha ett absurt inslag. Detta saknas helt i ”Berättelse om ett äktenskap”.

Jon lever med Timmy sedan ett tjugotal år. Han har upplevt deras kärlek som stark och den sexuella driften finns med dem även efter många års samvaro. De har två pojkar. Hon blir starkt attraherad av en annan man, Harald och för Jon blir detta direkt kännbart. Han är oerhört sensitiv och älskar sin hustru, eller fasar för övergivenhet, så till den milda grad att han är beredd att till nästan vilket pris som helst hålla henne kvar, trots att hon tillbringar mer och mer tid med den andre. Jon tänker sig, och säger till hustrun, att han kommer kunna hantera att hon är tillsammans med den andre, ja, kanske till och med kunna känna sig upphetsad av detta.

Men det är en intellektuell konstruktion, visar det sig. Och jag känner så oerhört med honom när detta står klart för honom. Vi människor är ofta extremt dåliga på att känna de primitiva nivåerna inom oss själva. Han vill vara en modern man, han jobbar hemma, tar hand om barn, mat och städning. Men svartsjuka handlar inte om att vara omodern. Den handlar om rädsla för övergivenhet. Och den är de flesta av oss rädda för.

Jag känner igen mig i Jon, kanske därför biter den tag i mig. Också jag har försökt genom intellektuella manövrar, ändra mina grundläggande och omedelbara reaktioner i en tidig kärleksrelation i mitt liv. Det gick inte alls. Och känslan av förlorad värdighet var stark. Den var ovärdigt stark.

Också den här boken är en riktig höjdare. Under loppet av  några dygn har jag läst två viktiga böcker. Jag rekommenderar dem båda varmt.

Andra bloggar om: Geir Gulliksen, Lina Wolff, Berättelse om ett äktenskap, De polyglotta älskarna

Relaterade bilder: