-
Det satt en katt
Posted on november 9, 2011 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktDet satt en katt på marken. Den var gul, brun, svart och vit. Mycket päls. Den tittade uppåt, när jag kom skjöt den iväg en snabb blick mot mig, sedan uppåt igen. Intensivt.
Katter. De är såna djur! De är inte domesticerade som hundarna. Därför har de min respekt. Men också min rädsla.
Katten tittade uppåt mot fågelbordet. Rakt ovanför fanns ett rödmålat falurött fågelbord, fullmatat med fågelfrön. Att fåglarna inte var där i massor berodde kanske på det ännu så länge milda vädret. Men kanske också på deras förståelse av att här handlade det om att riskera att kanske bli uppäten när man åt. Katten satt ju där och bara väntade! Väntade på att få mat i SIN mage.
Mina tankar går ofta just nu kring hur man ska leva sitt liv. Ska man äta av livet eller ätas av livet? Självklart det första. Man ska glupskt ta för sig av det goda livet erbjuder. När man känner att livet äter på en, att man blir uppäten av plikter, stress, annat dåligt som man kan klara sig utan, ja då ska man se upp!
Tyskt stoppljus mot himmel över Berlin
Är det lättare sagt än gjort? Ja, fast min insikt har varit dyrköpt. Jag fattade inte detta förrän livet börjat äta på mig. Nu gör jag vad jag kan för att återgå till det tillstånd som handlar om att ta för sig av livet som om det var ändligt (vilket det är) och inte låta livet ta för sig av mig.
I höst har jag drabbats av stressutmattning. Utmattad av inre stress. Sådan stress har ingen objektivitet, den är inte absolut, den är subjektivt upplevd och subjektivt triggad. Man måste också tänka på den utifrån sig själv och inte utifrån några absoluta värden.
Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv NU! För nuet är det enda vi är säkra på att vi har.
Katten sitter där och väntar på sitt byte. Kanske sitter den där än. Jag hoppas det.
Andra bloggar om: stress, katter, utmattning, survival of the fittest
Relaterade bilder:
DU ÄR BÄST MAMMA!!!!
Äsch. Tack!!
Smaklig måltid!
Har du cyklat i Berlin? Det är en höjdare.
Nej, jag har inte cyklat där men många gör det. Min systerson som vi träffade, han bor där, han cyklar överallt. Och fräckt det där att de tar med cyklarna på U-bahnen! Det var i stort en mycket fräck stad!
Det känns som om livet blivit tuffare (även) för oss som blivit lite äldre. Man förväntas jobba som en 25-åring ända fram till arbetslivet är officiellt slut (och helst längre ändå). Tycker man att man blir sjuk av jobbet ska man helst vara närmast död för att det eventuellt kan komma ifråga att man ska sjukskrivas. Att byta jobb är närmast omöjligt i den åldern (och a-kassan är väl närmast utraderad) och vad man kan se framemot verkar vara en pension som är en bråkdel av det man tjänar om man har ett jobb. Vart har det blivit av det samhälle där man kände optimism och framtidstro och kunde trappa ner när man närmade sig slutet på arbetslivet? Det dog när det som kallas ”arbetslinjen” tog över, ett uttryck som får mig att tänka på Tyskland, dock inte dagens Berlin.
Ja, men det handlar väl om ett allmänt mer krävande klimat i många yrken. För oss lärare har hösten varit en rysare med ny skollag som kräver anmälningsplikt för alla elever med svårigheter, det handlar om extremt mycket merarbete, oro för att göra fel, vilket kan få svåra konsekvenser, etc. Många på mitt jobb är helt slutkörda.