• Modlös men också modig

    Posted on november 23, 2011 by in Allmänt filosofiskt

    Mod är ett ämne jag ofta tänker kring. Jag tror att det handlar om ett sätt att se på världen, på min egen person och vad jag har för självbild. För mig är det SÅ viktigt att våga göra det jag vill, säga det jag tycker är viktigt. Hur det har blivit så, ja, det är nog en annan tråd, för en annan post.

    Jag vet att vissa ser mig som modig. Det handlar om att jag har mycket civilkurage när det till exempel gäller att säga till ledningen på arbetsplatsen om det som känns o-bra. Då vågar jag, känner mig lugn när jag formulerar mig i ord eller skrift. När man dessutom, som jag, konfronterat chefer med något som man är kritisk mot och inte blir behandlad illa som resultat, ja, då vågar man göra om det. Då vågar jag.

     

    Utsnitt av Siri Derkerts konst visad på Lunds Skissernas museum. Hon var modig, hon!

    Det är ju konstigt med vårt språk! Visst borde modlös syfta på att sakna mod? Men så är det ju inte. Nej, modlös är att vara sorgsen, inte ha glädjen. Det är en annan femma än feg, det. Just nu känner jag mig rätt modlös, men också ibland modig. Men också ibland feg. Och det har jag svårt med. Det är en nöt som jag vill knäcka.

    Varför? Jo, för jag vet att det finns saker som jag skulle vilja säga till vissa men inte vågar. Trycket inifrån är starkt att säga ifrån när jag tycker något. Men jag kan hejdas i den impulsen av att 1. jag är rädd för personen 2. jag inte kan bedöma hur jag ska bli bemött 3. jag förstår att jag skulle framstå som världens moraltant. 

    För visst är det svårt att vara kritisk mot andra. Jag har nog varit sträng mot många i min omgivning, så som jag har varit mot mig själv. Jag kan känna att mänsklig tolerans varit en bristvara många gånger och att jag ofta fokuserat på folks brister. Kanske har jag blivit bättre på att se individer på ett mer nyanserat sätt. Jag jobbar i varje fall på det. 

    Men är det inte konstigt att vi tycker en massa som vi håller inne med? Eller är det rätt och bra? Hur gör andra? Väljer alla sina strider? Jag kan se att det förhållningssättet är både klokt och pragmatiskt många gånger. Men när jag vet att jag fegar för att jag är rädd för konsekvenserna, då ogillar jag mitt eget beteende. 

    Jag kanske borde skaffa mig själv en annan bedömningsskala för mitt eget beteende, annat än mod-feghet? Kanske gå över till kul-okul? Alltså satsa på mesta möjliga kul istället. Att ha kul is the shit istället för våga is the shit? Och kanske bedöma andra mindre strängt? Se att de kanske gör det de gör, eller ibland låter bli att göra saker, för att tillvaron ska bli dräglig (wow, ett sådant ord! Måste kolla SAOB, OK, från mellantyskan, finns redan i Nya Testamentets översättning från 1526) och vad kan man säga om det?

    JAHAJA, ungefär. 

    Andra bloggar om: Mod, modlös, feg, feghet, Siri Derkert, Skissernas museum

4 Responses so far.

  1. Syrran skriver:

    Det var tungt det har, sa har pa en solig, fuktig morgon med de forsta grona tecknen pa att – hall modet uppe, marken lever trots allt! Blir inte en o-modig person helt sjalvklart modlos? Men alla dessa tankar och filosofiska sidor kring detta amne far din omodiga syrra nog spara till ett personligt, inte-bloggigt mote. Snart, hoppas jag.

  2. Evan skriver:

    Hej syrran, du ofrivilliga namngivare till JAHAJA! Dystert?? Detta?? You ain’t seen nothin’ yet! Men alltså, så här går jag på jämt. Fast, OK. Lite slagsida åt det dystra är det allt i år. Men dit jag går, går JAHAJA. Och visst kan vi ses snart!

  3. Olof Westerberg skriver:

    Att se saker strängt är väl ett sätt att ha krav tycker jag!…? det är väl ett sätt att stå för sina i flera fall extrema åsikter, inte något att se som okul, det kan det ofta vara och är något man i många fall bör bortse från faktiskt. Mod är något som kan vara närvarande även vid sorgsenhet, det ska alltid finnas där, som ett mål. Det är alltid att sträva efter, tycker jag, mod ska man aldrig se ner på, det är att slutligen ge upp. Modet är väl livsmålet? att slutligen nå Modet och leva som man vill – det är väl målet?

  4. jahaja skriver:

    Olof, modet som livsmål – JA! Jag håller helt med dig. Utan mod inget liv. Att våga is the shit som jag skrivit i någon annan bloggpost. Att våga leva som man vill, ja!! Men vad gäller min stränghet så kan jag känna att jag kanske ibland ser ner på andras livsval och kanske inte ser den modfåra det stråvar i så att säga. Jag menar, det du tycker är lätt tycker en annan är svårt. Det handlar om empati, att se den andra och inte bara genom ens egna värderingar.