Resa västerut

På vår resa till Värmland kör vi vägen över Bohuslän. Detta är Mats favoritlandskap och jag följer gärna med, speciellt som det blir ett stopp vid Nordiska akvarellmuséet, ett museum som vi har varit på många gånger. Faktum är att utställningarna inte alltid är intressanta; vi har varit där då stoffet har varit rätt tunt men då kan man alltid äta fisk på den underbara restaurangen Vatten där vi aldrig blivit besvikna. Men – inte att förglömma: jag har på akvarellmuséet bekantat mig med flera stora inom området. Danske Kvium är en av dem som jag främst tänker på.

På muséet visar man denna gång en mycket intressant utställning med akvareller inlånade från Birmingham och vi ser bilder från 1700- och 1800-tal. Det är intressant och tankeväckande att se hur snabbt man börjar experimentera med mediet efter att det har börjat användas. Efter att till en början har varit pennteckningar som målas över, blir blandteknik mer och mer vanliga med gouache, pastellkrita, tusch. Vi ser några enastående bilder, bland annat av Gainsborough.

Vi bor en natt i Kärlingesund på ett originellt vandrarhem som drivs av Mats och Sigrid, båtbyggare respektive konstnär. Där ges på somrarna akvarellkurser, miljön är stimulerande men standarden är låg för det rätt höga priset. Omgivningarna är vackra och Mats är djupt imponerad av deras mulltoor.

Nästa stopp blir i Dalsland, Dals-Ed, innan vi till sist är framme och bokar in på vandrarhemmet i Töcksfors, ett av de få vandrarhem i Värmland som hade lediga rum vid vår sena bokning. Vandrarhemmet kan rekommenderas, det är fina rymliga rum med TV och internetuppkoppling, bra kök och fin vy över kanalen som går genom byn. Töcksfors är en söt liten ort som idag till stor del lever på gränshandeln, norrmän som kommer hit och köper det mesta billigare än hemma. Utmed E18 som går mellan Oslo och Stockholm har en rik norsk miljardär byggt ett riktigt avskyvärt köpcentrum där till största delen norska kunder kan handla allt från mat, hälsokost, elartiklar, kläder förstås och så vidare. Det är ett riktigt fult bygge och det som är så skumt är att så fort man kommer in känner man att det är designat av någon som inte har svensk byggnadstradition (ja, för det finns väl en byggnadstradition även för svenska köpcentra förmodar jag). Inte för att svenska köpcentra alltid är så snygga men man försöker i varje fall i de nyare som jag har sett, skapa någon sorts känsla av intimitet och småskalighet, om än falsk sådan.

Parentes: I Töcksfors, så som även i Årjäng vilken är kommunens huvudort (en kommun som har ca 10 00 invånare) ser man många människor som går med rollator. Över huvud taget ser man många i Sverige som puttar sig fram på detta vis – ett bevis på att vår befolkning består av många åldringar. Men här i dessa små värmländska byar finns, tror jag, fler gamla människor. Liv, en sjukgymnast jag känner, hävdar att man ofta sätter in rollatorn som hjälpmedel för tidigt, att man på så vis gör att människor inte använder sig av sin kvarvarande balanskapacitet. Kan man säga att detta är en symbol för, eller ett uttryck för det svenska starka sociala omhändertagandet, som ibland tar om hand så mycket att individen delvis krymper i förmåga istället för tvärtom? Ibland kan det nog vara så. Men jag vet också att rollatorn kan vara en fin hjälp, en riktig räddare, för dem som kanske annars inte hade kunnat ta sig fram på egna ben.

Värmland bjuder på underbara vyer, nästintill tomma vägar, och vatten, vatten, sjöar och blånande berg. Arvika visar sig vara en vacker och trevlig småstad. Vi går in i kyrkan där Rackstadskonstnärer finns representerade. Där pågår ett dop med kristna irakier, som, enligt vad vi hör av en man som sköter det praktiska, är mycket lyckliga när det kommer äntligen kommer en irakisk präst som kan döpa, viga, på traditionellt irakiskt kristet sätt.

Rackstadmuséet visar gruppen konstnärer kring sjön Racken, bland andra Maja och Gustaf Fjaestad och Christian Eriksson vars vackra hem står kvar och kan beses. Det är intressant konst bitvis, och rolig att se i det landskap som vi åker runt och tittar på. Det finns en vacker trädgård där bland andra Lena Cronqvist finns representerad. Och så Klässbol, I love you. För er som inte vet det så är Klässbol ett linneväveri. De som känner mig väl (jag tänker mest på familjen) vet hur upphetsad jag blev när jag kom till Klässbol första gången och såg både delar av produktionen och fick se de vackra textilierna som säljs där. För mig är detta något så underbart: Naturmaterial av absolut högsta hållfasthet (de kökshanddukar jag köpte där för tio år sedan är nästan finare idag – och nej, de har inte legat i skåpet hela tiden), vacker och ständigt förnyad design och god funktion (man kan inte torka disk eller händer med härligare material än detta lin). En handduk från Klässbol borde finnas i alla hem.

Sist på resan besöker vi Småland: dels Sörängens folkhögskola där Mats har vuxit upp i en idyllisk miljö och även Eksjö som visar sig vara en söt liten stad. Allt hade dock varit bättre i sol, även vandrarhemmet i Asa som är det sista övernattningsstället på vår resa. Läsning på resan har varit ”En halv gul sol” och Lars Lerins ”Solsken och regn”. Läs gärna min recension av den första i SETT & LÄST. Om Lars Lerins bok: här.

Det är intressant att resa i Sverige och se de olika förutsättningarna som gäller i vårt långa land. En titt i mäklarnas fönster visar på orternas attraktivitet. Det är billigt att skaffa hus i Värmland. Kanske fem-sex gånger billigare än i vår del av landet. Men å andra sidan finns det inga jobb. Naturen är underbar och även ödsligheten. Men det är lätt för mig att säga som återvänder till Sveriges mest expansiva region där det myllrar av folk.

Andra bloggar om: Akvarellmuséet, Bohuslän, Värmland, Småland, Sörängen, Klässbol

Relaterade bilder: