”Har du läst Spiegelmans Maus? Om inte så sitter jag på ett fint ex.”
Det här meddelandet får jag från en vän. När jag frågar varför hen tänkt på mig i samband med boken skriver hen att boken tangerar Jahajaämnen. ”Förhållandet till föräldrar och till sin egen identitet, konstnärsskapet, Förintelsen.”
Visst har jag hört talas om boken. Men inte läst den. Det kan ha att göra med mitt bristande intresse för tecknade böcker. För mig dominerar texten när jag läser, oavsett om det finns bilder eller ej. Jag har alltid haft svårt att koppla ihop bild och text och var heller ingen stor fan av serietidningar som barn. Bild var en sak, text en annan.
Men den här boken håller mig i sitt grepp hela vägen. Jag läser den under en tågresa upp till Stockholm och är omtumlad. Idén att låta judarna se ut som möss och tyskarna katter (polackerna är grisar) gör att man snabbt kan identifiera offer och angripare. Jag vet inte varför Art Spiegelman har valt den här modellen men misstänker att det kanske varit nödvändigt för att förenkla tecknandet, den utgåva jag fått mig given, ”The Complete Maus”, utgörs av säkert runt tvåtusen bildrutor.
Boken som innehåller rätt detaljerade beskrivningar av Spiegelmans pappas upplevelser under Förintelsen, har en viktig ramberättelse i vilken Art Spiegelman intervjuar pappan i ”nuet”, någon gång på 70-talet, senare på 80-talet. I den ramen får vi ta del av Arts och pappans reaktioner och relationer, och också möta den komplicerade och infekterade relationen mellan pappan och hans hustru Mala.
Modern har en mycket viktig roll, inte minst genom hennes förstörda dagboksanteckningar från kriget som skapar luckor i berättandet och Arts förståelse av det som hänt. Moderns självmord har en egen ”strip” i boken och är också den oerhört gripande. Just den delen av min bok har teckningar i en helt annan stil, mycket mer distinkt och emotionell. Den passar ämnet väl.
Vi följer med föräldrarna från Sosnowiec Ghetto, till staden Srodula och sedan till Auschwitz där båda föräldrarna placeras och överlever. Vi får bara faderns bild av det om händer där eftersom modern är död och hennes dagböcker borta.
Efter kriget möts föräldrarna. Ett barn de har fått har dött, eller faktiskt dödats för att slippa koncentrationslägret. Art Spiegelman föds efter kriget.
Efter att första delen av Maus publicerats blir det ett hopp till nästa efter den uppmärksamhet Spiegelman får för sin bok. I ett möte med sin psykiater diskuterar Art Spiegelman sitt verk. Terapeuten som själv överlevt Förintelsen säger att eftersom de som inte överlevde inte själva kan berätta sina historier, kanske det är bättre att inte berätta fler historier. Spiegelman citerar Samuel Becket: ”Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness”
Det är mycket i boken som gör intryck på mig. Faderns engelska som är dålig och där det görs ordföljdsfel. Och jag känner igen detta. Skakad blir jag också av den destruktiva relationen mellan pappan och Mala som jag tycker Art beskriver på ett trots allt respektfullt sätt. Även det känner jag igen.
Och så är det beskrivningarna av helvetet på jorden, i koncentrationslägret och vad som krävs för att överleva men också hur så mycket handlade om slump och tur. Och otur.
Det här är något av det starkaste jag har läst. Just mötet mellan far och son, att vi så att säga blir vittne till det Art får beskrivet, både hans reaktioner, också tankar kring hur han ska hantera och beskriva, en sorts metanivå, gör mig omtumlad.
För jag vet att de som är barn till de som överlevt Förintelsen brottas med sitt. Det finns både forskning kring detta och även terapeuter, som den Art Spiegelman, vilka arbetar just med den här gruppen.
Så kanske, i allt detta jag läser och tar in, är det Arts nivå som tar ett starkast grepp om mitt hjärta. Också att han så kärleksfullt trots sin komplicerade relation till pappan, försöker återge hans fasansfulla upplevelser. Kanske känner jag också igen något här.
Jo, absolut. Jag rekommenderar den med emfas. Om du inte har en sådan fin vän som jag, så finns boken att köpa får 189 kronor på Bokus.