• Att brännas ut.

    Posted on december 12, 2014 by in Allmänt filosofiskt

    Jag har varit där själv. Flera i bekantskapskretsen också, även ett antal av mina kolleger. Vi som fått, eller haft, diagnosen ”utbrändhet” eller ”utmattningsdepression”.

    Man funderar ju. Varför drabbar detta så många? Är det vår tids diagnos, så som Karin Johannisson argumenterar  i sin bok ”Den mörka kontinenten” kring olika epokers vedertagna, tillåtna diagnoser? Jo, förstås. Så kan det vara. Men det är mycket mer komplicerat än så.

    bild

    En väldigt personlig bild som liksom säger allt. Hoppas jag!

    I mitten står individen. Ett jag. Ett bränt jag med individuella upplevelser och personlighetsdrag som skapat den situation en läkare diagnosticerar enligt ovan.

    Det handlar om väldigt olika upplevelser. I mitt eget fall var det både privata händelser och saker på jobbet som låg bakom. Dessutom en känslighet och personlighet, kanske en ålder, som skapade mylla för detta. Och att det blev för mycket, bägaren rann över, eller väggen kom emot mig.

    Många vittnar om liknande symptom. Stor trötthet. Kognitiv dysfunktion. Depression. Ångest.

    Flera beskriver också svårigheter, efteråt, att återgå till ”den jag var förr”.

    Min egen upplevelse är den att jag inte har kunnat återgå till den jag var förr. Men att den jag var förr å andra sidan körde länge i ett spår som skavde. Det kan jag se nu. Jag kan se mycket nu som jag inte såg då. Jag kan se en vantrivsel i mitt arbete som jag först efter min sjukskrivning vågat bejaka.

    Vad jag funderar över mer och mer är dock vad det finns för skäl till att vi klappar ihop som INTE har med individen att göra. Vi vet ju att utmattning är vanligt i yrken där man har nära kontakt med människor, som lärare, psykologer, präster, socionomer, läkare, etc. Vi vet ju att vi som har dessa yrken pressas hårdare och hårdare. Kraven till exempel på dokumentation har svällt till löjligt höga nivåer, utan att man för den skull drar ner på andra uppgifter.

    Vi vet också att man ser ökad psykisk ohälsa bland stora grupper i samhället. Vi som är i kontakt med dessa grupper, till exempel vi lärare som träffar de unga, vi känner ju av denna ohälsa och vill gärna hjälpa. I skolan ser vi hur dåliga resurser elevhälsan har. Man drar in där man borde utöka. Vem ska tala med eleven som mår dåligt?

    Ni ser, ekvationen går ju inte ihop. Mer och mer arbete, ett ekorrhjul av människor som våndas.

    Det trycks på överallt. Och jag tror att vårt konsensussamhälle också gör det svårt att föra diskussioner om situationen. Man är rädd för att sticka ut. Sticka upp. Lottie Knutson (läs gärna den här texten) som talade på Bokens dag, pratade om behovet av rebeller på arbetsplatsen. Det tror jag också på. Men vi måste också ha ett tillåtande klimat på våra arbetsplatser. Ett klimat där man bejakar diskussion, låter rebellen vara rebell, och ser att öppna samtal är viktiga och nyttiga och ett tecken på sunt ledarskap.

    Det är komplext det här. Det handlar inte bara om en massa trötta, utbrända knepiga personer som är känsliga. Problemen finns på många fler nivåer än på individnivån.

    Vi som har bränt oss har ofta en tendens att skuldbelägga oss själva. Det var jag som inte räckte till, jag har en svår personlighet, räcker inte till, är överkänslig.

    Själv ser jag det mindre och mindre så. Jag har lyckats vända den tanken inom mig själv och tenderar nu att mer se det andra som finns i de yttre kretsarna kring det den nedbrända ljuset. Det är jag väldigt glad för.

    Fler än jag tänker i dessa banor. Jag skulle tycka att det vore bra om chefer och arbetsledare skulle kunna ta till sig detta som stressforskare förstått sedan länge. Det handlar inte bara om att brännas ut. Något bränner ut en.

    Andra bloggar om: , , , ,

     

2 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Kloka ord och länkar!


%d bloggare gillar detta: