• Alex och Sigge och jag

    Posted on februari 15, 2017 by in Konst och kultur
    _DSC2981

    Collage gjort på gamla akvarellmålningar. ”Utsikt”

    Vad förenar Alex Schulman, Sigge Eklund och mig? Jo, vi är alla tre neurotiker. Det blir stundom lite för mycket ältande av gammal skit.

    Jag har just läst de båda poddcastarnas gemensamma bok ”Tid – Livet är inte kronologiskt”. Det som slår mig initialt är hur välskriven den är. Så är det, speciellt i början av boken, och får jag säga, särskilt när Alex skriver. Boken är skriven i varv, så att säga. De turas om i de tretton kapitlen att skriva om ämnen som anknyter till tiden. Det är bitvis bra, bitvis lite pinsamt. Professorn i filosofi, Hans Ruin skriver om boken i DN: ”Somligt är pratigt och platt, annat träffar en äkta ton. Stilen spänner över valhänt självreflektion till svart satir.” Så är det. Ena stunden blir jag imponerad och känner igen mig, i nästa blir jag nästan generad å deras vägnar. Alex kan till exempel detaljerat berätta om hur jobbigt det var att inte få jos med fruktkött när han var barn, utan bara jos gjord av koncentrat, inte heller riktiga Kellogs Corn Flakes utan kopior. Kom igen, i vilken värld lever du, Alex Schulman?

    Ja, det finns väl många därute som inte blir förvånade över det jag återger men jag tänkte att jag skulle ge killarna en chans. Men det blir för många djupdykningar i det förflutna som verkar ha varit riktigt eländigt för båda. Och så kanske det var. Men det känns som att självironi saknas, distans till hur de båda låter det förflutna plåga dem oändligt i nuet. Och det är väl där det finns en igenkänning hos mig själv.

    Samtidigt är uppriktigheten berörande ibland. Alex: ”Jag var ett ensamt barn. Och jag är en ensam vuxen man som hela tiden väljer att jämföra mig med människor istället för att vara med dem.” Det är rakt, och känns genuint. Men det blir liksom för mycket kvidande.

    Och ändå: Intressant och ovanligt med två män som kvider ihop. Det kan jag uppskatta. Men när de kör samma metaforer, tiden som en tratt, etc, igen och igen, så tappar de i trovärdighet och det blir det lite billigt.

    Så nja. Så tycker jag nog. Men jag får erkänna att innan jag läste boken hade jag bara negativa fördomar kring dessa två män. De har i varje fall delvis hävts.

    Andra bloggar om: , , , ,

One Response so far.

  1. Kul att du närmar dig oss kvidande gubbs! Som pensionär är det lite svårt att upprätthålla offerrollen. Det var väldigt länge sedan föräldrarna var mina slavdrivare och fängelsevakter. Nu är det jag själv; tankeflykten, skrivklådan och tusen andra små bestyr, medan det nyfödda barnet försmäktar i tystnad och kvävande sorg. Kvider.Tack för det ordet ???


%d bloggare gillar detta: