• Den svenska rädslan

    Posted on februari 5, 2017 by in Konst och kultur
    _DSC3543

    Det här linoleumtrycket som bygger på ett foto av Andrea, får bli min bild av den styrka vi måste ha när vi kämpar mot hatet.

    Det svenska hatet” av Gellert Tamas är en riktig tegelsten till reportagebok. Den drygt 500 sidor långa texten är en skrämmande läsning. I stort är det en välskriven bok som man läser utan svårighet. Men det gör mer och mer ont i magen efterhand.

    Parallellt med att Gellert Tamas berättar om vår samtids skakande historia, med krigen i forna Jugoslavien, 11 september och sedan därefter kommande terrordåd i Europa fram till förra året, får vi följa Kent Ekeroths bakgrund (vars födelsedag faktiskt infaller just 11 september), uppväxt och sedan politiska karriär. De här spåren tillsammans, det mer allmänna mot det personliga, ger dynamik åt texten, gör den kraftfull.

    Stilistiskt är boken skriven med skönlitterära grepp som reportage ofta är: Kapitlet “Torsdag 17 januari 2002” inleds så här, in bästa in medias res: “Det var en av de transporter som så sakta började bli rutin.” Här handlar det om fångar som ska tas till Guantanamo. Denna spänningsskapande stil binder läsaren och gör att man mäktar med att läsa vidare. Ibland kan det kanske kännas som att författaren överanvänder denna stil, men syftet är förstås att öka textens läsbarhet.

    Dels är boken då en repetition av det som Gellert menar kan ses som förhistoria både till 11 september och den terror Europa levt med sedan dess. Och det är rätt skakande i sig. Sedan får vi då följa Kent Ekeroth, i berättelsen om hans bakgrund som barnbarn till en judisk kvinna som nätt och jämt undkommit Auschwitz men suttit i ryskt läger, till mamman som fötts i asiatiska Kazakstan, flyttat till Polen och sedan lämnat landet i samband med den antisemitism som återuppstod där under 60-talet. Under barndomen bodde Ekeroth först med familjen i Halmstad, sedan efter en föräldraseparation i Lund, och sedan åter Halmstad och sedan Lund igen.

    Mamman utbildar sig till läkare i Sverige. Hon råkar i klammeri med rättvisan vid många tillfällen på grund av skattebrott under sin tid som praktiserande doktor.

    Jag läser fascinerat beskrivningen av Kent Ekeroths skoltid. Den bygger på berättelser som Tamas fått höra av före detta klasskamrater och några lärare, många från Lund. De beskriver honom nästan alla som obehaglig och oberäknelig. Det som är så förfärligt och som Gellert Tamas också påpekar mer än en gång, är att nästan ingen av de som berättar vågar uppge sitt namn. De vill vara anonyma. De är helt enkelt rädda för Ekeroth.

    Kent Ekeroth beskrivs som en tyst kille till en början, sedan i skola i Lund, på Lerbäcksskolan, som kaxig och rätt rå och obehaglig. När han kommer tillbaka till Halmstad blir han mobbad.

    Gymnasietiden tillbringar Ekeroth på Katedralskolan i Lund. Även härifrån finns det rapporter från före detta klasskamrater som tyder på att de tyckt att han varit obehaglig och skrämmande.

    Precis som Jimmie Åkesson hävdar Kent Ekeroth att han har gått på en skola (i Halmstad) med många invandrare. Detta stämmer inte, har Tamas konstaterat, lika lite som det stämmer att det var så på Jimmie Åkessons skola i Blekinge. De väljer båda denna bild av sin skoltid för att förklara hur de har sett problem med invandrare inifrån.

    Det finns mycket i boken som känns högaktuellt och som klingar obehagligt bekant i nuet. Som när Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog förklarar partiets framgång med deras framgångar i sociala medier: “Vi har varit mycket nöjda med hur vi har lyckats där och jag tror att förklaringen är att våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte litar på mainstream-media.” Kursiveringen i citatet är min.

    Nu har Kent Ekeroth åtalats för misshandeln utanför klubben Solidaritet i november. När man läser “Det svenska hatet” blir man inte förvånad över den våldsamhet som tycks bo i den mannen.

    Tamas har inte lyckats få till en intervju med Ekeroth för boken. Det gör att något viktigt saknas i källhanteringen. Någon kritiker menar också att intervjuer med gamla klasskamrater som kommer med subjektivt tyckande inte duger för att bygga upp ett porträtt. Boken är tendentiös i så måtto att det är väldigt tydligt vilken bild Tamas Gellert själv skapats sig av Ekeroth och vill förmedla till oss läsare. Men jag tycker det är rimligt.

    Boken hade kunnat vara hårdare redigerad och kunnat kortas ner men själv tycker jag att jag både får en ordentlig repetition av det våld som skakat världen de senaste femtio åren och och också får väl gestaltat de personer i Sverigedemokraterna, framför allt då Ekeroth, som utgör dess kärna och också medverkat till partiets framgångar.

    Det är omtumlande och skrämmande. Känslan av vi lever i en polariserad värld där hatet upptar väldigt många människors inre blir än starkare hos mig. Just därför blir det mer och mer angeläget att bemästra rädslan inom sig. Att våga stå upp för tanken att alla människor är lika mycket värda att bemötas med respekt. Den övertygelsen tycker jag att “Det svenska hatet” stärker mig i.

    Andra bloggar om: , , , , ,

3 Responses so far.

  1. Bert skriver:

    Just det där: “…våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte litar på mainstream-media.”

    Vad blir det för “alternativ information”, när de förmodligen nästan aldrig följer det som sägs i tidningar, radio och teve?

    Vi lever i bubblornas tid.

    Själv försöker jag hänga med på båda sidor.

  2. Bert skriver:

    Tillägg till den sista meningen: Även om jag ibland vill kräkas åt innehållet i vissa “alternativa medier”.

  3. Eva Nygren skriver:

    Bra uttryck, vi lever i bubblornas tid. Det är verkligen sant. Och det värsta är när man inte begriper att man är i en bubbla. Så jag håller med dig i det att det är inte bra att sticka huvudet i sanden och inte följa med vad som sker på andra sidan, även om det kan vara obehagligt att uppleva.