• Flockens väntan

    Posted on april 5, 2020 by in Konst och kultur
    Flocken

    Vi väntar. Väntar på vaccin, väntar på flockimmuniteten, väntar på nya direktiv. Väntar på kl 14-sändningen som vi dock är lediga från på helgen.

    Det finns mycket att göra i denna väntan. Tack och lov får vi röra på oss, vi kan njuta av vårens ankomst i lugn och ro och skogen nära just oss är nästan lika full av människor som vitsippor.

    Jag har tittat på serien ”Unorthodox” på Netflix. Den är så oerhört välspelad, med israeliska Shira Haas i huvudrollen. Hon spelar Esty som lämnar sin make och sitt strängt judisk-ortodoxa liv i New York efter ett års äktenskap och tar sig till Berlin. Hennes man och hans kusin följer efter henne för att hämta hem henne.

    Mer än så vill jag inte berätta för det här är en serie som med sina fyra avsnitt är något ni verkligen ska titta på och njuta av. Och njut också, som jag gjorde, av det fina porträttet av Estys make, Yanki, som porträtteras med mycket omtanke och förståelse kring livet i ortodoxins hårda regim.

    Jag har stött på det judisk-ortodoxa i mitt liv. Som barn på besök hos min pappas syster som bodde i en judisk community utanför New York, och sedan på flera andra sätt. Det är med det som med alla extrema religiösa yttringar, människor förminskas och förslavas. Estys längtan efter något annat har inte att göra med avsaknad av gudstro. Det handlar om behovet av frihet och att vara den människa hon vill vara. Se den, se den! Tack till Maria K som tipsade, som vanligt med goda skäl.

    Och så läser jag, nyss ”Machines like me”, eller ”Maskiner som jag” på svenska. Boken, av Ian McEwan, gör mig besviken. Jag hade en period när jag slukade böcker av Ian McEwan. Det var hans ”Atonement” som satte igång det och då läste jag många av hans tidigare böcker. Hans verk har alltid något moraliskt ärende och ofta blir det mycket bra. Under senare år har jag dock haft svårt att bli engagerad så totalt av hans böcker som tidigare. ”Saturday” och ”The Children Act” (”Domaren”) är väl de som jag läst med stort intresse.

    ”Machines like me” är en kontrafaktisk roman som utspelar sig under engelskt 80-tal, med Falklandskriget förlorat och stor social och politisk oro i landet. Dessutom har man, med hjälp av Alan Turing (som kontrafaktiskt lever eftersom han valt att inte låta sig bli behandlad för sin homosexualitet ), tagit fram högintelligenta helt människolika androider. Charlie Friend, bokens huvudperson, har inköpt en sådan Adam, och det blir ett triangeldrama mellan Charlie, Adam och Charlies granne och älskade Miranda.

    I boken diskuteras olika moraliska problem, mellanmänskliga men också den mellan människan och hennes skapelse androiden. Jag förstår McEwans moraliska tankegångar, men de är för många och det blir rörigt och inte alls övertygande. Nej, tummen ner till den. Men har ni inte läst ”Domaren” så gör det.

    Om ni har en stund över …

4 Responses so far.

  1. Christina skriver:

    Ja, Domaren var väldigt bra. Nötskal var konstig tyckte jag. De andra har jag ännu inte läst.
    Tack för tipset om serien på Netflix. Nu behövs möjligheter till förströelse!

  2. Såg Domaren som en utmärkt film med bl a Emma Thompson. Det får räcka. Det jag läst med störst behållning av McEwan är Hetta, som väl annars inte ses som hans främsta.
    Blir aldrig aktuellt med Netflix eller HBO numera. Jag/vi har fullt upp med SVTplays rika utbud. Senast och nu Tsunami,Dejta, Falkenberg forever, Älska mig och Homeland. Och så mycket mer finns där som väntar…

    • Eva Nygren skriver:

      Hej, Tobbe, jag missade din kommentar. Filmen med Emma T har jag också sett. Mycket bra. Det stämmer att Svt Play, har mycket, men på Netflix ser jag faktiskt nu om Homeland. En sådan bra serie! Dejta tyckte jag var väldigt gullig och sympatisk, en fin hjältinna, Ella. Och så ska jag försöka se det du tipsade om. Ha det fint!


%d bloggare gillar detta: