Enar tillsammans och återvinning

De enar vi såg idag stod ofta tätt tillsammans. Inget en-sam är stark här, nä.

Mats och jag tog oss först till stenbrottet som Sydsten använder sig av, strax utanför Dalby. En överväldigande syn, vacker om än lite ryslig. Här växer massor med tussilago. Alldeles intill finns, som en kil mellan gamla och nya Veberödsvägen, ett område med backigt enelandskap. Tätt, tätt står buskarna och när vi tar oss in i området som är helt tomt på människor så säger jag till Mats att här trivs nog rådjuren. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån ett slankt ben och vi hinner se en glimt av de vackra djuren som redan har kommit långt bort från oss väsniga människor. Vi talar om hur det snabbt reagerar på våra röster, men tycks ha haft mindre emot att befinna sig så nära den väsniga, högt trafikerade vägen mot Veberöd. De tycks kunna skilja på billjud och människoljud.

Om det blir en recycling av oss, om det inte bara blir total slutförvaring utan återvinning, då vill jag lära mig det i skolan som jag missade då. Naturläran som det kallades. Vad gjorde jag på de lektionerna? Satt och tänkte? Ritade gubbar i skrivboken? Kollade in killen, han ni vet?

Men nu så. Nu kollar jag inte in killar. Nu kollar jag in enar, dungar, fågelbon och annat som gör livet värt att leva.

Och OK då. En eller annan mogen kille också …

Relaterade bilder: