Hjärnåldern

Känner ni igen det här: Ni sitter och pratar med någon jämnårig och konversationen hamna i valser som "Du, jag träffade han den där killen, vad hette han nu, som vi träffade där i Grekland på den ön vi var på senast, vad hette den nu, ja skit samma, men han den killen hade varit tillbaka på den ön, i huvudsta’n … ja, vad den nu hette …" etc. Patetiskt (när jag googlar på det ordet ser jag att Mrs Obama kallat sin make patetisk när hon menade empatisk. Jädrans skillnad). Och det finns INGET som så totalt avslöjar min högre ålder, varken rynkor, häng eller det faktum att jag mest blir trött av vin … som mitt sviktande minne. Det finns inget förmildrande i det. Det är bara så förbaskat trist. Känns som senare fasen av hjärnåldern för min del.

Något som kompenserar? Ja, man kan snacka om ökad erfarenhet, större självkänsla och självkännedom. Visst. Men det är ändå surt.

Järnladyn? Julia vilar på sina händer 

En som sannerligen inte lider av minnesproblem är Orientaliska mattvättens ägare. Jag har skrivit om detta förut. Oavsett om du lämnar in mattan till Göran som han heter, eller till hans mattvättarkompis, så har Göran sådan stenkoll, att så fort du stiger in genom dörren för att hämta den rena mattan, så går han direkt och plockar fram just din, även om det är en månad sedan du lämnade in den.

När jag var där sist och blev lika impad som jag blivit tidigare av hans förmåga att minnas både ansikte och matta, kom vi att tala om denna unika förmåga. Göran berättade att hans lärare i skolan hade ringt hem till hans hem för att be föräldrarna trycka på för att Göran skulle jobbade hårdare – han hade ju en sådan unik förmåga att lära in! Men Göran gillade inte skolan. När jag berättar att jag är lärare, får han det där bekymrade utseendet som jag har sett hos andra som ogillade skoltiden. Det dyker upp när jag avslöjar mitt yrke och väcker tydligen inte helt angenäma minnen. Jag kan förstå det. Trots mitt yrkesval. Jag menar, vad är lärare om inte före detta elever?

Minnet. En sådan märklig historia. Vi har på min skola något som kallas Robomemo, ett datorprogram som syftar till att träna upp arbetsminnet. Jag har testat det och oj, oj, vad jag blev trött. Att Robomemo förbättrar arbetsminnet, som en sorts hjärngympa, är något som man har konstaterat hos många (det har visat sig på dem som genomför träningen att 85% förbättrar sitt arbetsminne och upplever större förmåga till fokus).

Minnet, ja. Anders Sandberg, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa samt doktor i beräkningsneurobiologi vid KTH, har skrivit en bra översikt över minnet och dess funktioner (han verkar ha gjort en oherrans massa annat i mer eller närliggande områden också) men hur mycket man än läser om det, så känns det som att minnet är något som är individuellt fungerande, varierande över tid och fas i livet  och något som vi dessutom inte styr över mer än till en del. När det kommer till minnet så kan väl ingen tveka över att det finns olika nivåer på vår medvetenhet. Jag menar, tänk bara på vad som kan komma upp i våra drömmar? Företeelser, känslor och människor kan dyka upp från det förgågna och vi inser plötsligt att det som har hänt tidigare i våra liv finns med oss, om än på ett omedvetet plan. 

Jag fascineras över vissa sorters minne. Tänk på mångas förmåga att minnas melodier! Du hör några toner, och helt plötsligt vecklas en hel melodi upp inom dig och du kan sjunga en låt som du inte var medveten om att du mindes. Eller att minnas ansikten, kroppsspråk. Eller lukter! Alla har en historia att berätta när man drar upp detta (men man kan också läsa om det i denna artikel). Alla verkar ha varit med om det. En doft som för en bak i tiden med en sekundsnabb tidsresa, tillbaka till farmors kök, kollots sovsal, osv.

Och tack och lov, den delen av hjärnan är helt intakt. Inget hjärnsläpp där än.

Andra bloggar om: Hjärnan, minnet, tänka, doft, musik

Relaterade bilder: