Solig Woody Allen funkar

I ett Lund där biograferna inte alls tycks lida av någon sommartorka går vi och ser Woody Allens senaste, Whatever works (DN, Svd, Sydsvenskan). Det är en solig och lättsam Woody som låter sin som vanligt dystre och misantropiske hjälte (i denna film kallad Boris) leverera skarpa repliker som handlar om att visa hur meningslöst livet egentligen är och hur smart han själv är.

Boris har sitt lilla hak dit han går och snackar med sina vänner (både Seinfeld och filmen Smoke kommer för mig, kanske inte minst för den positiva andan). En ung tjej, Melody, från södra USA, med alla attribut som klichébilden av en sydstatstjej i amerikanska filmer brukar ha, stark dialekt, söt, smådum, har varit med i diverse skönhetstävlingar av lokalt slag, får bo hos Boris i några dagar, vilka blir många. Hennes mor, även hon grovt porträtterad, söker upp dottern då maken lämnar henne och så är det en omtumlande relationskarusell som dras igång på ett alldeles galet fast delvis förutsägbart sätt.

Trots att det känns mycket pratigt till en början, trots att det är klichéer som radas upp efter varandra, trots det så är det roligt och intelligent. Det är vad jag skulle kalla teaterregi som så ofta hos Allen, scener med kameran rakt framifrån och inte många närbilder. Detta i sig gör hans filmer till onetimers för mig – de lämnar ingen önskan att se om, de har sin stund i stunden så att säga. Men det är roliga 90 minuter.

Jag kan dock skänka en tanke till alla dem som lever frivilligt eller ofrivilligt i ensamhet och inte i relationer, att det är tråkigt att så mycket film handlar om att hitta någon att leva med och därmed hitta lyckan. Men budskapet i filmen är trots detta gott: Det är kanske inte där vi tror att lyckan finns som vi till sist hittar den. Den finns där det funkar: Whatever works.

Andra bloggar om: Whatever works, Woody Allen, bio Lund

Relaterade bilder: