• Dennis Lehane och Klas-Ingelaz

    Posted on juli 18, 2009 by in Konst och kultur

    Jag har tagit mig igenom en tegelsten. En boktegelsten. Skriven av Dennis Lehane som förutom att han till exempel har skrivit Mystic River som filmen med samma namn bygger på (både bok och film är bra, men framför allt filmen), så är han också en av de mer omtalade manusförfattarna till The Wire

    Romanen jag läst heter The Given Day (på svenska Ett land i gryningen) och handlar om Boston ungefär vid slutet av första världskriget. Vi får följa en svart och en vit ung man och deras öden. Det binds samman med ett porträtt av den store baseballspelaren Babe Ruth.

    Lehane är en skicklig berättare och skapar en stämning som finns kvar efter att sista sidan är läst – även med Mystic River upplevde jag detta. Det handlar om situationen i Bostonpolisen som den ene huvudkaraktären arbetar inom, Danny. Det handlar om situationen för svarta och vitas vid den tiden helt öppna diskriminering av dem: Luther, de andre unge mannen representerar detta. Det handlar om fackförbund, det handlar som vanligt om kärlek. Det handlar om kriget, fattigdom, spanska sjukan. Våld.

    Jag tycker att boken känns lätt seg om än intressant. En någorlunda trovärdig historisk roman är nästan alltid, i varje fall för mig, ett bra sätt att få kunskap om det förgångna. Amerikansk historia intresserar mig mycket. Boken blir på så vis en tegelsten där jag vänder blad med lätthet, fast mot slutet med viss otålighet.

    Karaktärerna i boken tycker jag dock inte är så spännande. Jo, kanske den svarte killen Luther, som lämnar sin gravida hustru Lila för att skapa sig ett liv i Boston undan de gangstrar som jagar honom. Det känns dock lite platt i porträtten och jag stör mig på alla dessa män som får så mycket fokus – Lehane är rätt grabbig.  

    Detsamma kan man inte säga om Malmöbandet Klas-Ingelaz, världens enda queer-dansband, som de kallar sig. I DN idag kan du läsa om dem. De spelar dansbandmusik men har helt andra budskap i sina texter än i traditionella dansband. De är duktiga, roliga och påminner en om hur mycket olika sorters musik associeras med olika sorters människosyn. Detta ställer de på huvudet. Upp och ner.
    [youtube http://www.youtube.com/watch?v=ElFChj8oLvQ&hl=sv&fs=1&]

    Att bryta upp genrer, blanda genrer, ligger det i tiden? Vissa påstår det. Jag tror inte att det är så. Jag tror att kultur alltid har fungerat på det viset – att provocera, försöka vända på perspektiv, driva framåt, prova nytt. Att driva fram förändringar i samhället.

    Andra bloggar om: Klas-Ingelaz, Dennis Lehane, Mystic River, historia

8 Responses so far.

  1. Jah Hollis skriver:

    Ett buskap kan aldrig rättfärdiga trist musik.
    Sedan får det vara ett hur viktigt budskap som helst.
    Men gillar man dansbandsköret kanske man kan uppskatta detta, även om jag tvivlar på att det är så för den stora massan av dansbandsfans.
    Men namnet på bandet får mig att tänka på den tid då Beatles och Stones var förebilder och vi var några unga killar som lät håret växa.
    Jag undrar om någon i dag kan förstå hur provocerande det var: man kunde kallas Maj-Björn (eller andra tvåkönade namnkombinationer) och få frågan om man var en tjej eller en kille. Av vanliga svennar som inte heller drog sig för att spöa upp långhåriga killar.
    Det var kanske då jag lärde mig att acceptera folk som inte var som den gängse normen och att revoltera mot svennelivet.
    Skulle tro att det hänger ihop på något vis.

  2. Jah Hollis skriver:

    Ett buskap kan aldrig rättfärdiga trist musik.
    Sedan får det vara ett hur viktigt budskap som helst.
    Men gillar man dansbandsköret kanske man kan uppskatta detta, även om jag tvivlar på att det är så för den stora massan av dansbandsfans.
    Men namnet på bandet får mig att tänka på den tid då Beatles och Stones var förebilder och vi var några unga killar som lät håret växa.
    Jag undrar om någon i dag kan förstå hur provocerande det var: man kunde kallas Maj-Björn (eller andra tvåkönade namnkombinationer) och få frågan om man var en tjej eller en kille. Av vanliga svennar som inte heller drog sig för att spöa upp långhåriga killar.
    Det var kanske då jag lärde mig att acceptera folk som inte var som den gängse normen och att revoltera mot svennelivet.
    Skulle tro att det hänger ihop på något vis.

  3. Jah Hollis skriver:

    Budskap heter det förstås. 🙁

  4. Jah Hollis skriver:

    Budskap heter det förstås. 🙁

  5. Evan skriver:

    Visst har du rätt i det – musik är musik. Men jag tycker att greppet är himla roligt. Kanske mycket för att dansbandsmusik nog är den musik som är mig mest främmande av alla sorter. Att ta något som så att säga tillhör en annan grupp än min egen och lyfta in den i min värld genom budskapet är skoj. För övrigt så såg jag idag på Form i Malmö glas av Ernst Billgren. Han gör också sådant. Skojar till genrerna. Men han är skickligare än Klas-Ingelaz. Vänta dock bara, de kommer snart, tror jag …. (nej, det ska vara tre punkter där, enligt normen, eller hur??)

  6. Evan skriver:

    Visst har du rätt i det – musik är musik. Men jag tycker att greppet är himla roligt. Kanske mycket för att dansbandsmusik nog är den musik som är mig mest främmande av alla sorter. Att ta något som så att säga tillhör en annan grupp än min egen och lyfta in den i min värld genom budskapet är skoj. För övrigt så såg jag idag på Form i Malmö glas av Ernst Billgren. Han gör också sådant. Skojar till genrerna. Men han är skickligare än Klas-Ingelaz. Vänta dock bara, de kommer snart, tror jag …. (nej, det ska vara tre punkter där, enligt normen, eller hur??)

  7. Jah Hollis skriver:

    Om jag trycker alt-tangenten plus en punkt så får jag …
    Just det. 🙂

  8. Jah Hollis skriver:

    Om jag trycker alt-tangenten plus en punkt så får jag …
    Just det. 🙂