Par i hjärter kallar jag denna duobild. Bland annat. Mina bilder ger mig ofta språkliga associationer, som om jag målade orden.
Syskon/hjärtat på rätta stället
Dessa bilder som jag har gjort på ett papper som jag misstänker att jag har köpt i Gerlesborgsskolans fantastiska materialbutik, är akvareller med mycket pigment.
Men åter till ordobildtanken. Det är rätt märkligt att bilder ger ordkopplingar egentligen, för ord är vassare, exaktare, mer distinkta än bilder. Eller vad menar jag? Kanske snarare: Det är så olika språk, bildspråket och ordspråket och ändå kan man sätta ord på bilden.
Men det slår mig då att vi målar ju med språket. Vi tänjer och vrider orden som penslar på duken eller pappret, i vårt behov av att uttrycka oss med alla medel. Sätta ord på bilden. Sätta ord på något. "Jag kan inte sätta ord på det" säger vi. Men vi försöker, vi vill! Kanske funkar det så för mig ibland, att bilden kommer först, sedan orden. Då vet jag vad jag menar i dubbel mening, i två uttryck.
Var det någon som fattade det? Nähänä. Eller, JAHAJA!
Andra bloggar om: Uttryck, ord, bild, Gerlesborgsskolan
Alltså Eva, vad menar du med att hjärtat sitter i munnen eller i en påse under armen. Jag fattar inte. Hjärtat på rätta stället. Men det är det ju inte.
Ett barn föds med 100 språk, vi berövar det dom flesta. Annars tycker jag att dina teckningar var lite småporriga. Knasigt?
Nej, nej, andra (en annan med känsla för smutsiga detaljer. Anä) har sagt detsamma. Men det blir som det blir! Kanske är det DET jag säger. Jahaja, nu fattar jag vad jag menar. Tack, ASD!! Jag är uppåt för jag har varit och kollat på intressant film.
Javisst, hjärtat är med vare sig vi vill det eller inte.