Kärlek som tär

Jag läser Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det är en bok som fångar med sin titel men också med sitt innehåll. Bitvis blir jag irriterad av all namedropping, visserligen utan nämnda namn men ändå med lättidentifierbara personer många gånger, och indiskreta åthutningar åt psykiatriker och professorer, journalister och publicister, som får sig råa slängar av sleven av Heberlein.

Men hennes sorg och frustration, hennes oförmåga att bli den lyckliga varelse hon vill vara men också hennes ovilja att släppa taget om livet, gestaltas på ett sätt som stundom griper tag i mig. Hon berättar bland annat om en period i början av nittiotalet då hon befinner sig i en bottenlös känslomässig helveteskrets. Love will tear us apart, lyssnar hon till då.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Yht4Anc4Vdk&hl=sv_SE&fs=1&]

Jag har hört låten många gånger men först när jag hörde den med Honeyroot gick den in i mitt hjärta (ni hör dem här, men bilderna är på Joy Division, tyvärr, det blir att blunda!) Det är vackert, sorgset, och eftersom den kom som avslut på en fantastisk film, Red Road av Andrea Arnold, har den fått ett speciellt värde för mig. Det är inte många filmer som gör så starkt intryck på mig, inte låtar heller för den delen. Här blir det maxad upplevelse.

Andra bloggar om: Honeyroot, Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Love will tear us apart

Relaterade bilder: