Dänka tvätt

All vår tvätt stryker jag – ja, det är verkligen inga mängder, men ett antal skjortor per vecka blir det, någon duk och kjol. Det är något jag gillar att göra. Det snabba resultatet, doften från den rena bomullen och fukten som torkar.

För jag dänker all min tvätt. Ni vet väl vad att dänka är? När jag googlar på ordet så hamnar jag i ett dialektlexikon och inser att ordet används rätt lokalt. Vad säger man i andra delar av landet?

När jag står och stryker så tänker jag ofta på tant Johansson. Hon var vårt hembiträde (kolla den wikipedialänken, den känns verkligen som om den kunde gå igenom många bearbetningar till det bättre!) under min uppväxt. Ofta har jag nästan skämts för att säga hur det var – någon annan än min mamma och definitivt än min pappa som mest jobbade, skötte mycket av de sysslor som fanns i hemmet med fem barn: Tvätt, strykning, matlagning och annat. Så var det. Men det har verkligen inte varit politiskt korrekt i mina kretsar att ha haft det så. Men som sagt. Så var det.

Tvätten var det mest spännande. Jag älskade att gå in det rum där mangel, strykbräda och tvättmaskin stod, ja, för den delen karet med tvättbrädan! Tant Johansson, som var världens snällaste, bästa, med två barn hemma som jag var oerhört nyfiken på och också lite avundsjuk på eftersom de hade tant Johansson till mamma, inget ont om min mamma för det, det är alltid grönare på andra sidan, ja, hon blev glad när jag kom ner till henne. Hon visade mig hur hon dänkte sig igenom hela tvätthögen först med en speciell dänkflaska, för att sedan stryka skjortor, dukar, handdukar. Det luktade så gott och jag njöt av att se tyget planas ut, nästan magiskt. Hon var så flink. Som man säger.

Min egen strykbräda med utrustning. Fast det är ingen riktig dänkflaska, den hemma såg annorlunda ut! 

När hon dog för så där tjugo år sedan var jag på sjukhuset och sa adjö till henne. Hon var en person som hjälpte mig många gånger ur knipor när jag var barn – jag glömde gympaväskor, böcker, glömde göra läxor. Hon höll lite koll på mig. Och det var först många år senare som jag insåg att när hon lämnade vårt hem efter en arbetsdag, med de uppgifter hon hade att göra där och i varje fall i mig ett behövande barn, ja, då åkte hon hem till en annan liknande situation. Dubbelt upp, alltså.

Och ändå kunde hon ge mig all den värmen. Alltid förbinder jag det goda vårdandet av tingen med hennes omsorg hos oss och med mig. Och hon fick mig att älska att stryka. Och att dänka tvätt! 

Andra bloggar om: Dänka, stryka, hembiträde, politiskt korrekt

Relaterade bilder: