Samvaro, tillvaro, närvaro

Jag kör en slow motion, ett tretal. När jag läser mina egna texter så ser jag att vissa ord förekommer ofta. Några av dess är samvaro, tillvaro, närvaro. I SAOB får jag bekräftat, att det första är ett gammalt ord: " Klookheet (kommer) j hennes (dvs. vis- hetens) samwäro och samtaal. Vish. 8: 18 (Bib. 1541)". Klokhet kommer från samvaro och samtal. Är det inte det jag alltid har sagt? Och detta formulerade man så väl redan i  den första svenska översättningen av bibeln, Gustav Vasas bibel.

Ordet tillvaro är nyare, från 1800-talet men också åh, så vackert och användbart. Närvaro, i bemärkelsen vara fysiskt på plats, finns belagt redan 1521. Men idag använder vi också det på annat sätt. En människa med stor närvaro, en människa som är där mentalt, koncentrerat och lyssnande. En människa med närvaro. Detta är ett användningssätt som jag, trots min ibland motiga inställning till vissa nyord ("tänket" är nog mesta hatordet) verkligen har anammat och gillar. Förmodligen för att jag tycker att det är djupt användbart.

The animals came in two by two, there’s one more river to cross, om vi nu ska vara bibliska …

Att -varo sedan är en ändelse som finns i andra ord, frånvaro, bortavaro, säkert många fler som jag inte kommer på just nu, visar ju på svenskans pragmatiska upplägg – det är lätt att skapa nya ord utifrån och med hjälp av prefix och suffix.

Men det var inte det saken gällde, utan det var smaken av de fina orden för dagen SAMVARO, TILLVARO, NÄRVARO.

Det finns så många fina ord. Man kan stoppa dem i munnen och smaka. Eller spotta dem ur sig och se vad de får för effekt. Fundera över grav och akut accent. Var kommer den ifrån? Hur gick det till?  

Andra bloggar om: Ord, frånvaro, närvaro, tillvaro, Gustav Vasas bibel,

Relaterade bilder: